I veckan kom polisens svar på Växjö muslimers ansökan om att få ha böneutrop vid moskén i Växjö. Efter tre månaders handläggningstid har polisen beviljat ansökan och moskén får nu under ett års tid en gång i veckan (fredagar) vid lunchtid sända ut ett böneutrop som får vara maximalt 3 minuter och 45 sekunder. Utropet får inte överstiga 110 decibel utomhus eller 45 decibel inomhus.
Detta beslut var väntat; det var det enda rimliga utifrån nuvarande lagstiftning; ja allt annat hade faktiskt varit en demokratisk skandal då det i så fall inneburit en inskränkning av de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna. Den stundtals infekterade debatt som följt på Växjömoskéns ansökan har tagit sig toner och uttryck helt ovärdiga ett modernt samhälle. Islamofobin och smutskastningen har flödat och offret har blivit toleransen och integrationen. En politisk debatt kring frågor om religion och integration är bra och nödvändigt, men i sakfrågan är Växjömoskéns ansökan om böneutrop inte en politisk fråga utan en ren myndighetsfråga i förhållande till ordningslagen och eftersom inga hinder utifrån den föreligger var det rätt och riktigt att tillståndsansökan beviljades. Det man skulle kunna ha synpunkter på är varför det har tagit tre månader för polisen att konstatera det självklara, att tillståndsansökan måste beviljas.
Den politiska debatten runt detta ärende kräver dock en kommentar. I denna debatt har flera försök gjorts att förskjuta ramarna för religionsfriheten. Detta försök till förskjutning av definitionen kring religionsfriheten har gått ut på att den skulle innebära en rätt till frihet från religion, i bemärkelsen att den som inte är religiös har en rätt att slippa stöta på religion.
Denna förskjutning och omdefiniering av religionsfriheten är otillbörlig, felaktig och måste tillbakavisas. En rätt att slippa religiös påverkan omfattar maktens, dvs statens, påverkan på medborgarna. Men den innefattar inte den enskilde medborgaren eller det lokala samfundet eftersom det hade inneburit ett upphävande av religionsfriheten. Samma omdefiniering måste i så fall, om den tillåts, sägas gälla alla borgerliga demokratiska rättigheter som t.ex. mötesfriheten, demonstrationsfriheten och yttrandefriheten; att man har rätt till frihet från detta. Konkret skulle det innebära att om den nya omdefinierade religionsfriheten används som argument för att avslå en ansökan om böneutrop (såsom i Växjö) gäller samma argument för att avslå tillståndsansökningar för t.ex. möten, demonstrationer och yttranden/åsikten; att de inte ska tillåtas för att någon hävdar en rätt att slippa mötas av detta.
I debatten om böneutropen, i Växjö och generellt i Sverige, förs det av flera debattörer fram att rätten att slippa höra dessa religiösa utrop är en del av religionsfriheten, men vad är för urvalskriterium som i så fall begränsar denna rätt till enbart ett av fem sinnen, hörseln? Ett likvärdigt argument är att slippa se det religiösa. Den som då för fram att man vill slippa se en kyrka/moské skulle då ha samma bärighet i sina argument som de som hävdar att de vill slippa höra ett religiöst böneutrop. Moskén i Växjö syns ju på längre avstånd än vad man kan höra böneutropen, så den synliga påverkan är större än den ljudmässiga.
Någon kanske invänder att vi som kommunister inte ska bry oss om de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna eftersom vi är revolutioner och vill omkullkasta hela samhället. Men detta är i så fall en vantolkning. De borgerliga fri- och rättigheterna är en konsekvens av den franska revolutionen, är en konsekvens av klasskampen och den dialektiska utvecklingen. De markerar historiskt en progressiv utveckling i förhållande till tidigare rådande samhällen. Vi som kommunister vill utveckla dessa demokratiska fri- och rättigheter till att även omfatta ekonomins område. Därför är vi som parti för mycket långtgående demokratiska friheter, vilket vi stadgar i partiprogrammet punkt 40: ”I kampen för arbetarklassens politiska rättigheter hävdar Kommunistiska Partiet obegränsad åsikts-, yttrande-, tryck-, press-, strejk-, mötes-, demonstrations-, religions- och föreningsfrihet. Dessa fri- och rättigheter underlättar de arbetandes organisering och möjlighet att hävda sina intressen.”
Vi är dock för vissa inskränkningar, så begreppet ”obegränsad” kan diskuteras, men de inskränkningar vi gör är små undantag som vi har starka argument för att föra fram. Det handlar främst om förbudet av nazistiska organisationer (men även t.ex. pedofiler som inte kan hävda en rätt att få titta på barnpornografi i yttrandefrihetens namn). Vi vill således förbjuda organiserade nazistiska grupper och hävdar att nazistiska tillståndsansökningar inte ska beviljas eftersom nazismen i internationell domstol är konstaterad som en kriminell rörelse och inte en politisk och att Sverige skrivit under FN-konventionen mot rasism som stadgar att vi ska kriminalisera rasistiska organisationer (vilket nazistiska organisationer per definition är). Annorlunda är det med religiösa organisationer, det finns inga hållbara argument för att förbjuda dem (för tydlighetens skull, IS och liknande grupper är inga religiösa organisationer utan kriminella terroristiska sådana).
Vi utgår i allt vårt agerande från vårt partiprogram som vi värnar och tillämpar på det lokala planet. De borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna ska försvaras, de är garanten för att vi ska kunna behandlas formellt lika utan att överheten eller makten ska kunna begränsa och likrikta oss. Här i Växjö finns det tre olika inriktningar som i denna fråga värnat de formella rättigheterna; biskopen, förbundet Humanisterna och vi i Kommunistiska Partiet. Det kanske kostar i anseende hos vissa grupper, men i valet mellan inskränkt populism och oomkullrunkeliga principer är valet lätt; religionsfriheten inkluderar rätten att få sin ansökan om böneutrop behandlad och beviljad som alla andra tillståndsansökningar från andra grupper och syften.
Frågan om böneutropen i Växjö är en storm i ett vattenglas. Ytterst få kommer att stöta på dem eller märka dem, därtill är de mycket begränsade och avgränsade. Att moskén i redan två års tid fuskat och ropat ut dem utan tillstånd visar bl.a. på detta (sedan borde församlingen här ha en ordningsbot för att ha brutit mot regelverket). En desto viktigare fråga som man borde ägna sig åt, inte minst våra lokala politiker, är frågan om det nya kommunhuset där drygt 700 miljoner kronor slösas bort samtidigt som det fattas skolor och bostadskön i kommunen är på 8,5 år och innehåller 40 000 personer. Här är det symtomatiskt att kommunalrådet Anna Tenje (M) lagt så mycket kraft på att begränsa yttrandefriheten och religionsfriheten för Växjös muslimer och att kommunalrådet Malin Lauber (S) vägrat säga vad hon tycker om böneutropen och helt passat i frågan trots upprepade frågor från media och andra. Ingen av dem står upp för våra traditionella demokratiska fri- och rättigheter.
I den bästa av världar hade religionen inte behövts, då dem med Karl Marx ord är ett folkets opium (alltså inte ett opium för folket som en vanlig sprid myt gör gällande att han sagt). Vi som kommunister ser inget behov av vare sig böneutrop eller religion, men i ett klassamhälle som det kapitalistiska vänder sig folk ofta till annat, inte minst till idealistiska förklaringar så som religionen, bland annat som en tröst och en flyktfilosofi. Det idealistiska perspektivet och religionen försvinner om dess grogrund försvinner; om folk vänder sig religionen p.g.a. armod och förtvivlan så måste avskaffandet av armod och förtvivlan vara det vi ska fokusera på för att Sverige skall kunna vara en sekulär stat.
