Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Trygghet och gemenskap

Publicerad i Proletären nr 9/2010

Klockan är kvart i nio på kvällen och jag reser mig sakta och tyst från stolen där jag suttit. Med en blick på personen som nu äntligen har somnat i sängen smyger jag ut ur sovrummet, släcker lamporna och stänger oändligt försiktigt ytterdörren. Andas ut med en suck och stressar bort för att leta reda på mina arbetskamrater som fått klara sig själva de senaste två timmarna. Det dåliga samvetet och känslan av att inte gjort någon ”nytta” pockar på uppmärksamhet och jag vet att jag kommer ha svårt att sova i natt.

Det är både skrämmande och oacceptabelt att anställda inom vård och omsorg ska känna på detta sätt. Att man ska känna att man suttit av tiden och inte gjort någon nytta då man ägnat en kvart, timme eller kanske en hel kväll åt att hålla en rädd och orolig människas hand. Gett henne eller honom möjligheten att somna, inte på grund av att sömntabletterna äntligen haft effekt, utan för att hon känner sig trygg och lugn.

Vi har tekniskt sett en väl utvecklad sjukvård i Sverige. Äldre på äldreboenden får syrgas då de inte kan andas, de får piller då de inte kan sova och piller då de sover för mycket. Vid oro finns en uppsjö av läkemedel att ge.
Självklart ska ingen behöva ha ont eller ligga sömnlös natt efter natt. Ingen ska heller behöva lida av en ständig inre oro, men det jag vänder mig emot är att mediciner har ersatt personal inom vården.

När Fredrik Reinfeldt bekymrar sig över morgondagens uppdrag i regeringen tar han då 10 milligram sobril eller sätter han sig och pratar med Filippa om sin oro och sina tankar inför morgondagen?

Varför ska våra äldre, de som kämpat ett helt liv, inte ha möjligheten att ventilera sin oro inför natten och morgondagen? Istället stoppar någon ett litet vitt piller i munnen på dem, ger dem en klunk vatten och stressar iväg mot nästa lägenhet.

På äldreboenden runt om i Sverige serveras äldre god näringsriktig mat tre gånger om dagen. De får kaffe och fikabröd. Det kommer folk från Rotary och Röda Korset och underhåller ett par gånger i veckan. Våra äldre tillbringar sin ålderdom mätta och otörstiga, de får lyssna på musik och högläsning men om de någon gång vill berätta om sitt liv eller känna en hand i sin när de ska somna då får de en undanflykt eller ett vagt ”jag kommer snart tillbaka” till svar och lämnas sedan ensamma igen. Som personal stressar man sedan vidare med tårar i ögonen och en klump i halsen över att inte ha möjligheten att ge det alla människor i vårt land borde ha rätt till. Trygghet och gemenskap.

I Växjö (där jag arbetar) hade kommunen ett överskott på cirka 40 miljoner kronor år 2009. Trots detta skär man ner inom äldreomsorgen. Äldreboenden privatiseras och personalen sägs upp. Den fasta personalen får jobba för två då tjänster plötsligt bara försvinner utan förklaring. Inte nog med att de äldre i vårt land ligger ensamma och tysta bakom stängda lägenhetsdörrar. De som fortfarande kämpar för att dessa människor ska ha en dräglig tillvaro försöker borgarna ta död på i förtid. Kanske är detta borgarnas lösning på framtidens äldreomsorg. Se till att ingen blir gammal.
Iallafall ingen som inte kan betala för svindyr privat vård.

Hannah Boberg, undersköterska



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!