Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Garantera driften på Sandviks glasbruk

Refuserad av Smålandsposten, inskickad 2004-07-06

Trots löften om försäljning vägrade ägarna att sälja. Den enda lösningen är nu att regeringen tvångsinlöser bruket och garanterar fortsatt drift.

I samband med nedläggningsbeskedet fick facket frågan om man hade ett bättre förslag än nedläggning. Krokodiltårar strömmade från ägarnas kinder.
När köpare och alternativ sedan presenterade sig sinade tårkällan raskt och man vägrade sälja. Ägarna har uppenbarligen inget förtroende från varken arbetare, formgivare eller Hovmantorps befolkning. Ägarna har vänt Sandvik ryggen.

Likt ägarna till B. Mattsons glashus i Kosta så har ägarna till Sandviks glasbruk nu förverkat sin exklusiva rätt till fabriken. Precis som Lessebo kommun kan expropriera byggnader av kulturellt värde måste staten nu, av såväl nationella som regionala skäl, ta över och vidareutveckla Sandviks glasbruk.
Kommunalrådet i Lessebo Kommun. Monica Widnemark(s), visade vägen i sitt tal på manifestationen i Hovmantorp den 26 maj.
”Regeringen Persson måste ta ansvar och visa allvar med sitt snack om glaset som en nationell angelägenhet”.
Riksdagsledamot Elgestam(s) varnade även hon för att om ingenting görs från regeringens sida kommer glasriket att vara borta om tio år.
Rätt rutet! Regeringen kan inte stillatigande se på när en fabrik och ett samhälle läggs i ruiner. Är det inte lika viktigt att glasriket räddas från ruin som att några kulturmärkta hus gör det?

Koncernen är uppenbart inte kapabel att driva bruket vidare. Trots lönsamhet och god ekonomi är man inte nöjda. Med en tvivelaktig strukturplan ämnar man koncentrera samt ”outsourca” produktionen till låglöneländer. Arbetare, fack, formgivare och gamla företagsledare har tagit sig för pannan.
Droppen kom väl förra veckan när koncernen vägrade sälja till villiga köpare. Det är uppenbart att allt var lögn från början till slut. Ett cyniskt spel för att få arbetarna att arbeta vidare utan att knota. Det är uppenbart att ägarna vägrar sälja eftersom man fruktar konkurrens. Samma sak skedde vid nedläggningen av däckfabriken i Gislaved där ägarna trots utfästelser om motsatsen vägrade sälja till konkurrenter.

Ledningen är, enligt såväl arbetare som formgivare, uppenbart okunnig om glasproduktionens villkor. Man ser arbetare och formgivare enbart som kapital vilka skall kunna flyttas som en simpel brödrost på kommando. Hela historien vittnar om ett förakt för arbetarna och dess kunskaper.
Allvarliga felbeslut som flyttningen av lagret till Malmö och vannainvesteringarna till Orrefors har gjorts.
Trots tal om satsning på upplevelseindustri så dödar man förutsättningen för detta genom att lägga ned bruk efter bruk. Ordet ”Upplevelseindustri” är uppenbart endast ett begrepp man rör sig med för att mjölka pengar av stat, kommun och skattebetalarna. Nyligen i form av ett svindyrt glascentrum.
Samtidigt gnäller koncernen över att man inte kan nå de beslutna miljömålen och vill sänka gränsvärdena för Kadmium fem gånger eftersom det skulle kosta för mycket att hålla sig till lagen.

I och med nedläggningsbeslutet och dess sorgliga efterspel så har man från ledningens håll avsagt sig allt ansvar för samhället och bygden. Man har därmed förverkat sin rätt till fabriken.
Alla krav måste nu riktas mot regeringen Persson att omedelbart ingripa och garantera fortsatt drift på Sandviks glasbruk.
Det räcker inte att som hittills gjorts bjuda ner ministrar på lyxvisningar av de olika glasbruken – på skattebetalarnas bekostnad. Det räcker inte med planer om kompetensutveckling och nationella samordningsplaner. Vad finns det till slut för glasbruk att samordna? Vad finns det för arbete för de ”kompetensutvecklade”?
Det räcket inte med vaga löften om handlingsplaner och ödmjuka brev till kanslihuset.

Regeringens svar på nedläggningen har än så länge varit skamlig. Två miljoner till ett ”projekt för att främja export av svenskt glas”. Med ”svenskt glas” menas givetvis också utlandsproducerat glas under svensk beteckning. Att kommunen sedan skall skjuta till 100 000 kronor till en EU-tjänst som skall ”matcha ihop företagen i kommunerna och göra matchningsresor exempelvis till Polen” är rent kriminellt. Skall kapitalisterna nu få hjälp av skattebetalarna att exportera glasindustrin till låglönefabriker i Östeuropa?

Det måste bli ett slut på att samhället bär produktionens kostnader medan vinsterna privatiseras. Det måste bli ett slut på det lydiga bockandet från regering och riksdag inför marknadens godtycke. Det måste bli ett slut på att en hel kommuns resurser underordnas ett privat företags nycker och att ett helt samhälle hålls gisslan av några siffror i en kvartalsrapport.
Denna situation kan på sikt enbart åtgärdas genom att en aktiv svensk regionalpolitik och en aktiv svensk industripolitik upprättas.
Vem skall ta samhällsansvar om de stora företagen och deras direktörer och aktieägare vägrar göra det? Svaret är självklart. Staten måste ta det ansvar kapitalet frånsagt sig.
Samhällsnyttig verksamhet måste drivas vidare i statlig regi – för samhällets och
de anställdas skull.

Alla krav från arbetare och lokala politiker måste nu riktas till regeringen Persson. Alla medel måste användas för att tvinga regeringen att ingripa.
Kravet är enkelt och konkret:
Expropriera Sandviks glasbruk och garantera fortsatt drift.

Tom Carlsson KPML(r)-Växjö



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!