Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Glaskapitalistens rike

Krönika publicerad i Proletären nr. 34, 2009

Semestertiderna går mot sitt slut och förhoppningsvis är de flesta av oss utvilade och även fyllda med nya upplevelser. Den ekonomiska krisen har i år gjort att fler än vanligt valt att stanna i Sverige under sin ledighet. Ett bra val tycker jag för vårt land har så mycket att erbjuda, inte minst i form av vacker natur och en levande historia. Kanske har du under ledigheten tagit del av en vår nya historia, något av alla de ”riken” som dyker upp överallt i Sverige. Kring min hemtrakt i Växjö finns t.ex. Möbelriket, Hästriket och inte minst Glasriket. Svenskt och framförallt småländskt glas är världskänt men är samtidigt en industrigren som varit i djup kris de sista 20 åren. Glasbruk efter glasbruk har lagts ned och många gamla bruksorter för en tynande tillvaro med en åldrande befolkning. Många har försökt vända den neråtgående trenden för glaset och det senaste oraklet är Torsten Jansson. Jansson är en storkapitalist som innan den globala krisen slog igenom förra året var god för två miljarder kronor. Han är gift med förra statsrådet Ulrica Messing och den som köpte de krisdrabbade glasbruken Orrefors Kosta Boda för fyra år sedan. Många hyllningsartiklar har skrivits om denne entreprenör; och det är viktigt att säga just entreprenör, för om en så god herre kan man inte skriva att han är en helt vanlig kapitalist som suger ut arbetare och strävar efter vinstmaximering.

Som ny glaskung satte Jansson igång att förvandla den lilla bruksorten Kosta till glaskronan i Glasriket. En 20 000 kvadratmeter stor ”outlet” har öppnats som visar att även en håla med drygt 900 invånare kan ha ett köpcentrum med en egen rulltrappa. Nu i sommar öppnades ett nytt lyxhotell i anslutning till denna ”outlet” och glashyttan. – Kosta Boda Art Hotel, glashotellet i Kosta. Man hoppas att detta glashotell ska bli minst lika känt och besökt som Ishotellet i Jukkasjärvi och troligen kommer man att lyckas med detta för hotellet är verkligen fint och innehåller världsunika glaskonstverk gjorda av glasbrukens sju kända formgivare: Bertil Vallien, Anna Erner, Göran Wärff, Åsa Jungnelius, Ludvig Löfgren, Ulrica Hydman-Vallien och Kjell Engman. Varje rum är unikt inrett och den blå glasbaren har redan haft besökare från jordens alla hörn. Thailands försvarsminister sägs vara extra imponerad över det skottsäkra glaset i fönstren på hotellets sviter. Till och med en kommunist som jag själv blir lite imponerad och intresserad är jag är där på besök, men samtidigt dyker några reflektioner upp i mitt huvud.

Hotellet är byggt för 200 miljoner kronor men glaskoncernen själv, New Wave Group (NWG), äger endast 49% av hotellet, resterande 51% äger Lessebo kommun som fått gå in med i runda tal 23 miljoner av kommuninvånarnas pengar för att Torsten Janssons dröm ska bli verklighet. Nu är det väl bra att en kommun kan äga och driva ett hotell och därmed få del av den förväntade vinsten, men icke. Den slipade kapitalisten Jansson har sett till att driften och därmed vinsten av hotellet sker genom ett externt privat bolag. Givetvis ett bolag som är dotterbolag till hans eget NWG. Lessebo kommun är bra att ha tycker Jansson, i alla fall för att bidra med pengar. Jansson har dessutom även krävt att Lessebo, Emmaboda och Nybro kommuner ska köpa Kosta Bodas glassamlingar för 35 miljoner. Detta för att frigöra kapital till kapitalistkoncernen och så att kommunerna gemensamt kan bygga ett glasmuseum, som sedan Jansson välvilligt erbjudigt sig att driva åt kommunerna!

En annan reflektion jag får över detta lyxhotell och alla glaskonstverk är att man alltid lyfter fram och hyllar formgivaren men aldrig den som gjort själva glaset, dvs glasblåsaren och glasarbetarna. I min värld är det svårare att få den varma sirapsklumpen att bli vackra skålar, vaser, trumpeter, huvuden, vinglas etc än att komma på idén till dem eller rita dess mönster. Visst är glaskonstnärernas förmåga aktningsvärd men vad skulle de vara utan glasarbetarnas fantasiska och beundransvärda insatser? Borde inte glasblåsarens namn och bild finnas där på väggarna bredvid de sju formgivarnas bilder?
I Torsten Janssons värld finns inte glasblåsaren och glasarbetaren där finns bara formgivare, flärd och pengar. Inte bryr han sig om att Lessebo kommun bryter mot lagen när den betalar så stora summor till hans hotellbygge och inte lyfter han ett finger när man i omgångar varslat 300 arbetare samt krävt att lönerna ska sänkas med 20%.

Men vid invigningen av Kosta Boda Art Hotel lyftes det många fingrar till Janssons ära på det mingelparty som Micael Bindefeld ordnade. Själv skulle jag vilja lyfta mina fingrar för den svenske arbetaren, utan er skulle det inte bli några hotell eller något glas, ingen semester heller för den delen. Välkomna till en ny höst av klasskamp!

Jan-Åke Karlsson



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!