Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Forum för levande historia – en tillrättalagd historieskrivning?

För ett drygt år sedan beslutade den borgerliga regeringen om ett tillägg i uppdraget till Forum för levande historia. Man skulle nu sätta fokus på vad man kallar kommunismen brott mot mänskligheten. Den här artikeln vill beskriva denna myndighets verksamhet samt resa frågan om det är lämpligt med en myndighet som skriver historia.

I juni 2003 bildades den svenska myndigheten Forum för levande historia. Initiativet kom redan 1997 från socialdemokraterna och Göran Person Då hade ett flertal larmrapporter visat att svenska skolelever hade dåliga kunskaper om Förintelsen. Det officiella Sverige reagerade med ett ramaskri och tillsatte utredningar, inrättade minnesdagar samt inte minst underkände lärarkårens kompetens att bedriva undervisning i frågan. Denna diskussion fick till följd att regering och riksdag tog initiativ till boken ”Om detta må ni berätta” som sändes gratis till alla gymnasieelever i Sverige. Än idag utgör denna bok en viktig del av myndighetens verksamhet. Av redovisningen för år 2006 ser man att 27 229 exemplar delades detta år. Myndigheten lyder under kulturdepartementet och får årligen drygt 40 miljoner kronor till sin verksamhet. Från statsmakternas sida lyder uppdraget till denna myndighet att: ”främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Verksamheten skall mana till diskussion och reflektion över frågor om demokrati, tolerans och människors lika värde med utgångspunkt i Förintelsen, men också behandla andra brott mot mänskligheten ur ett historiskt såväl som ett samtida perspektiv.” Detta uppdrag och denna myndighet saknar motsvarighet i världen. Ingen annanstans har man från samhällets sida gått så långt i att skapa en parallellorganisation till lärosäten och vanlig skolverksamhet som i Sverige. En myndighet har stora möjligheter att påverka och till och med beordra andra i samhället att följa deras beslut och riktlinjer. Forum för levande historia är fullt medvetna om detta och där säger de öppet att de ska agera på detta sätt. Själva tolkar de det ovan citerade uppdraget på sitt eget sätt. Man skriver att ”genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden. Vi lär oss att se mönster. Vi tvingas till reflektion kring frågor som rättvisa, medmänsklighet och personligt ansvar. Vi frågar oss hur det var möjligt, och varför det fortfarande är möjligt. Vårt mål är att stärka människors vilja att verka för allas lika värde. Vi ska få dem att lyssna, förstå och agera. Men då räcker det inte att informera. Vi måste vara lika kreativa som vi är relevanta.” Vi har alltså att göra med en myndighet som inte anser att den skall vara objektiv. Man vill inte bara presentera information och fakta utan man vill gå ett steg längre. Hur skriver man inte, men man kan se på den verksamhet som myndigheten bedrivit sedan sin tillkomst för att se hur man vill påverka framtiden. Man har knutit en rad forskare till sig och tillsammans ger man ut skrifter, publikationer och lärarhandledningar om bl.a. Förintelsen, homofobi, intolerans och kommunismens brott. Man håller seminarier, debatter och utbildningar men söker ständigt nya fora för sitt material. Myndigheten driver tio olika hemsidor på Internet, bland annat en i samarbete med ungdomscommunity Lunarstorm. Man driver internationellt utbyte med främst Östeuropa och Baltikum och man vill få folk från universitetsvärlden att närma sig deras verksamhetsfält.

Redan från början ansåg myndigheten att det inom ramen för sitt uppdrag låg att man skulle arbeta med det man kallar kommunismens brott. Detta arbete har varit omfattande och utvecklat men tydligen inte tillräckligt för uppdragsgivarna. Efter det borgerliga makttillträdet 2006 fick Forum för levande historia ett tillägg till sitt uppdrag. Man skulle nu även ha till uppgift att: ”belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. En informationsinsats i tillägg till det arbete som Forum för levande historia gör om nazismen ska också ske om kommunismen. Uppdraget ska genomföras i samråd med lärosäten och forskningsfinansierade myndigheter samt andra berörda myndigheter och institutioner. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2008”. Notera att den borgerliga regeringen inte längre talar om att uppdraget från början utgick från Förintelsen utan från nazismen. Så ändras så sakta innehållet att passa de syften man har för stunden; på 90-talet Förintelsen, idag kommunismen och imorgon? Regeringen förändrade även styrelsen och tillsatte sommaren 2007 Eskil Franck som ny överintendent för myndigheten. Eskil Frack var tidigare rektor för lärarhögskolan i Stockholm och är lektor i teologi vid Uppsala universitet. Franck har även varit en hårt kritiserad chef för Svenska kyrkans prästutbildning. Utnämningen väckte viss misstro inom vissa borgerliga kretsar då man fruktade att myndigheten även skulle ägna sig åt att belysa religionernas brott mot mänskligheten. Häri ligger ännu ingen sanning, men fortsätter myndigheten på det inslagna spåret så lär det komma ytterligare tilläggsdirektiv om i vart fall islams påstådda brott mot mänskligheten.

Eskil Franck gick direkt efter sitt utnämnande på offensiven genom att i Svenska Dagbladet deklarera att man nu skulle sätta fokus på kommunismens brott, att verksamheten ska var ”provocerande” och att det gärna fick ”blåsa om verksamheten”.
Regeringen utnämnde även de kända antikommunisterna Kaarina (Kaa) Eneberg och Klas-Göran Karlsson till styrelsen. De övriga styrelseledamöterna utgörs sedan tidigare av ordförande, tillika den gamle SSU-ordföranden, Karl-Petter Thorwaldsson, Lilian Ohlsson, Pia Enochsson, Kennet Johansson, Mattias Tydén och Yvonne Rock.

Denna styrelse har stakat ut vägen för hur de så kallade kommunistiska brotten ska belysas. Man har beslutat att fokus ska ligga på Sovjetunionen, Kina och Kambodja under åren 1917 – 1989, eftersom regimerna där handlar på ”ett groteskt och omänskligt sätt”. Man vill bland annat genomföra en forskarinventering, ta fram en faktaskrift, skriva en lärarhandledning och skapa elevmaterial för att användas i skolans undervisning, ge förelösningar samt turnera med en mobil utställning. Allt detta för att ”bygga bålverk mot att detta får hända igen”. Man kan mycket lätt räkna ut vad detta material som ska pådyvlas lärarna kommer att innehålla. Flera av de forskare Levande historia använder sig och flera av styrelsens medlemmar är aktiva i föreningen ”Upplysning om kommunism”(UOK). Denna förening är skapad av Timbro och finansieras med pengar från Svenskt näringsliv. De bedriver opinionsarbete genom att ge ut skrifter och beställa undersökningar. Undersökningar som av andra forskare kritiserats för att var undermåliga. I styrelsen för UOK sitter bland annat Timbros VD Maria Rankka och bland de aktiva hedersmedlemmarna märks Klas-Göran Karlsson, Kaa Eneberg, Kristian Gerner, Carl Bild, Gunnar Hökmark och Staffan Skott. UOK menar att det är orimligt att nazismen uppmärksammas mer än kommunismen och därför vill man t.ex. ändra det uppdrag som levande historia fått av staten. Som synes av personerna ovan så är det inte precis några personer som går in i detta arbete med neutrala ögon. Hur ska man kunna bedriva en saklig sammanställning av material när man på förhand gjort sig känd för att med alla medel baktala och bekämpa kommunismen? Är det detta som är statens uppgift, att tillhandahålla en tillrättalagd historieskrivning som utgår från dem som för tillfället styr landet? Är det rimligt att den yrkeskår som har till uppgift att lära våra ungdomar om samhällets skötsel och vår historia, dvs lärarna, skall pådyvlas tankar, åsikter och fakta som man inte har möjlighet att förhålla sig till. Dessutom fakta och åsikter som är omstridda och vetenskapligt ifrågasatta inom universitetsvärlden. Vad händer med att i skolan kunna diskutera utifrån olika perspektiv och lära sig att kritiskt granska? Varför misstror riksdag och regering den kunskap som förmedlas vid svenska universitet och högskolor och varför anses lärarkåren inte kompetent nog att ta fram fakta om det som skett i vårt land och i andra länder. I skolans värld handlar det om att ge en helhetsbild och presentera såväl brister som förtjänster. Kommer våra skolelever att kunna förstå det som skedde i t.ex. Sovjetunionen om man inte kan sätta det i relation till vad ideologin där gick ut på eller om man inte förstår det yttre tryck som landet under hela sin existens var utsatt för genom intervention, ett andra världskrig och ett kallat krig?
Är inte Forum för levande historia ett direkt uttryck för ett åsiktsmonopol och en källa till indoktrinering? Det arbete som denna myndig utför är något som borde bedrivas oberoende av svenska staten. Det är ett område för professionen i form av oberoende forskare vid universitet och högskolor. Sedan skall deras resultat underställas diskussion och nagelfaras, precis som all annan forskning. Staten måste dessutom ha respekt för lärarnas profession och inte diktera vilken undervisning de skall bedriva. Vad ska vi annars ha behöriga och utbildade lärare till?

Ett öppet och demokratiskt samhälle kräver att rollerna hålls separata och att invånarna får tar del av all information och inte bara en ensidig statlig skräckpropaganda.

Jan-Åke Karlsson



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!