Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Tal av Rickard Nilsson, KPML(r) Växjö

OBS: det talade ordet gäller naturligtvis.

Första maj brukar vara en dag för att hämta styrka, åtminstone är det så för oss kommunister. Det är den enda dagen som helt är arbetarklassens egen. I år är det extra viktigt att vi låter dagen stå för kollektivets styrka, för det har varit en ovanligt jobbig vår, inte bara för Sveriges arbetarklass där stora delar nu gått ut i en rättmätig strejk, utan för hela världens folk.

I dag, 1 maj, 2003 är det exakt 6 veckor sedan vi väcktes till nyheten av att USA:s, världens mäktigaste krigsapparat skickat sina första missiler mot det av mer än tio års sanktioner utarmade landet Iraks huvudstad Bagdad. Detta imperialistiska krigsutbrott var ett öppet brott mot allt vad internationell lagstiftning heter.
Alltså inte bara mot det irakiska folket även om det var de som fick utkämpa det mot USA: s massiva arme beväpnade med massförstörelsevapen.

Vi måste låta denna 1:a maj dag i styrkans tecken. För minns ni hur gatorna i världens städer översvämmades av folk, ett folk som såg sig som en enda massa och som tydligt gav George Bush och hans knähund Tony Blair långfingret och som med en stämma deklarerade att vi vill inte ha ert imperialistiska mördarkrig.
Vi har sett igenom era förbannade lögner! Ni har missbrukat vårt förtroende i såväl folkrätten som i demokratins namn alltför länge! Nu är det nog!

Men kriget startades ändå av dessa maktfullkomliga män som själva satt trygga i sina respektive hemländer, När Iraks civilbefolkning bombades. Kriget startades trots att hela världens folk var emot det.

Men vad handlade då kriget om? Eller snarare vad handlar det om, för vi kan vara säkra över att detta USA: s korståg inte på långa vägar är avslutat, jag skulle snarare vilja säga att det knappt är påbörjat, trots att det av det forna Jugoslavien fallit sönder av såväl inre som yttre krafter, där den yttre kraften främst bestod av amerikanska bomber. Trots att Afghanistans tidigare regering störtats av USA som, sägs det, ett svar på 11: e septembers terroristaktion. Trots att Saddam fördrivits från makten i Irak.

För USA:s krig mot dessa länder och mot en samlad världsopinionen har knappt börjat. För kriget handlar om USA:s vilja till världsherravälde, om ren och skär jävla imperialism. Det gäller att vara tydlig här och upprepa detta om och om igen:

  • Kriget mot Irak handlade inte om massförstörelsevapen.
    FN:s vapeninspektörer hittade inga, USA:s ockupationsstyrka har inte hittat några nu heller. Och varför använde sig inte den Irakiska armen av dessa massförstörelsevapen mot angriparna? Helt enkelt därför att det inte funnits några massförstörelsevapen i Irak sedan många år, de förstördes efter Kuwaitkriget, detta har flera tidigare vapeninspektörer vittnat om.
  • Kriget handlade inte om Saddam Hussein.
    Detta har varit förljugen krigspropaganda i tidigare krig och det var förljugen krigspropaganda när Bush och hans män utmålade sin tidigare bundsförvant Saddam Husseins som djävulens avkomma på jorden.
  • Kriget handlade inte om att Irak skulle utgjort ett terroristiskt hot mot hela världen. Detta är ett påhitt helt utan belägg. Det finns inga, har aldrig funnits några som helst bevis för att Irak har kopplingar till Al Quaida och internationell terrorism. Det var bara ännu en bluff som Bush använde för att bedra det amerikanska folket.
  • Kriget handlade inte om att USA vill upprätta någon västlig demokrati i Irak,
    det är samma jävla propagandabluff som användes mot Talibanregimen i Afghanistan. Om vi har lärt oss något av historien så är det detta: att Man kan inte bomba fram demokrati, den måste växa fram underifrån, från det irakiska och det afghanistanska folket.

Alltså. Kriget handlade alltså inte om det som krigsanstiftarna påstod att det handlade om. Det är obestridligt och måste slås fast om och om igen.

Kriget, för det pågår fortfarande, handlar om imperialism; handlar om olja, om att USA vill vinna kontroll över Iraks oljetillgångar och därmed över den globala oljeproduktionen i en tid då USA:s egna oljekällor är på väg att sina;

Kriget handlar om makt, om att USA med Irak som ett kolonialt protektorat vill kontrollera hela Mellanöstern; handlar om världsherravälde, om att USA inför hela världen vill demonstrera att den som sätter sig upp mot USA:s vilja kommer att bemötas med militärt våld.

Kriget var brottsligt, precis som den nu efterföljande ockupationen är brottslig. Inte bara för att det nu utlöstes utan sanktion från FN, utan för att varje imperialistiskt krig är brottsligt.

Detta måste sägas tydligt. Förtryckta folk har rätt att kämpa för sin frihet med de medel som står dem till buds. Anfallna länder har rätt att försvara sig. FN har rätt att tillgripa militära medel för att värna freden. Men inget land har rätt att med våld underkasta andra länder och folk sin vilja och sin makt. Det är brottsligt, är en krigsförbrytelse.

Under såna tider som vi just nu lever i där medierna fokuserar på de stora händelserna är det lätt att andra öppna konfliktområden får stryka på foten och helt enkelt glöms bort i nyhetsbruset.

Som jag sagt tidigare så syftar USA:s krigspolitik till hela området i mellanöstern, syftar till att säkra imperialismens intressen. Här har staten Israel en viktig roll att spela, inte minst nu när de förtryckta palestinierna fått en premiärminister som uppenbart vill tona ner konflikten och till och med kan tänka sig att vända sig mot sitt eget folk om de inte följer den fredsprocessen som just nu leds av USA och Israel.

Nästan dagligen har den israeliska armen attackerat bostadsområden i Gaza och på västbanken med stridsvagnar och helikoptrar. Många människor dödas i dessa attacker och detta sker med USA:s goda minne. Bush och Sharon vill ha en fred och en två statslösning, men bara på sina villkor. Vi vet vilka som kommer att förlora på denna uppgörelse, det palestinska folket som i år efter år fått betala med sitt blod och sitt land för imperialismens intressen i mellanöstern.

Så kamrater, som jag sa tidigare, trots att det varit en vår fylld av krigets vansinne, så får vi absolut inte tappa modet. Det är lätt att göra det, för läget kan känns hopplöst.
Många som deltog i de första demonstrationerna mot kriget, både innan det öppna krigsutbrottet och under anfallskriget känner sig idag besvikna, de menar att det spelar ju ingen roll vad vi gör. Männen i Pentagons korridorer gör ju som de själv vill, de skiter blankt i våra protester!

Men är det verkligen så kamrater?

Även i denna mörka timme, när USA som bäst håller på att upprätta en egen lydregim i Bagdad, så skulle jag vilja hävda att protesterna spelade en stor roll och de fortsätter att spela roll.

Betänk bara detta att vi såg till att USA och deras allierade aldrig fick något FN-mandat för kriget. De hade absolut inget mandat att starta sitt förbannade slaktande av den irakiska befolkningen. Inte ens med hot och mutor lyckades man tvinga fram en ny resolution. USA och deras allierade står idag isolerade med de flesta av världens länder och folk emot sig.

Denna stora opinion fick genklang även här hemma i Sverige. Den svenska regeringen med Göran Persson i spetsen tvingades ansluta sig till opinionen mot USA:s krig och brott mot folkrätten. Han, Göran Persson, är visserligen värsta vindflöjeln, men vi alla ska vara på det klara med att om inte vi tillsammans gått ut på gatorna för att visa vår avsky mot imperialismens planer så hade han enbart varit för USA:s planer. Så mycket kan vi vara säkra på. Han kan vara hur lismande och undfallande som helst för kapitalet borta i staterna, men sitt eget folk kan han inte lura in i kören av krigshetsare. Där gick han bet.

Och vi måste fortsätta kamrater. Tillsammans måste vi rida spärr mot herrarna i Vita Huset och alla deras underhuggare, vare sig de heter Tony Blair, Ariel Sharon eller något annat.

Tillsammans med stora delar av världens befolkning, som inte heller vill ha krig måste vi ställa krav på de verkliga terroristerna i världen, de som ibland kallas hökarna i Vita huset som hotar inte bara folken i mellanöstern med nya krig, som inte bara hotar Kuba och alla andra latinamerikanska länder med såväl öppen terror som andra åtgärder.

Vi måste ställa krav på dessa statsterrorister, som utan att världens ledare höjer på ögonbrynen, tillåts bygga en mur runt palestinier som varje dag kämpar för sin överlevnad i det rasistiska och allt mer apartheidliknande israel.

Vi måste ta fighten här hemma, påverka de politiker som idag för en alltmer undfallande roll i internationell politik. Jag tänker främst på Göran Persson och Anna Lindh på nationell nivå, men vi måste också sätta press på våra kommunala politiker här i Ljungby/Växjö. Via namninsamlingar, genom insändare, genom demonstrationer, genom alla tänkbara protester. Dom får fan inte komma undan. De har ett ansvar som folkvalda, vi måste se till att de tar det ansvaret!

  • Genom kommunal bojkott av israeliska varor
  • Genom kraftfulla markeringar mot de makter som utan att rådfråga någon och i strid mot internationella konventioner och lagar kan starta anfallskrig mot suveräna stater för att de utövar sin suveränitet

Men kamrater vi måste också våga ställa upp ett helt annat alternativ till denna "våldets världsmakt". Vi måste resa kravet på socialism, på det klasslösa samhället, på det humanistiska samhället. För aldrig har väl den gamla parollen "socialism eller barbari" varit mer aktuell än idag. Endast ett socialistiskt samhällsbygge kan försäkra oss om "fred i vår tid".

Så kom med oss kamrater, det finns alltid plats i våra led. Vi lovar er varken guld eller gröna skogar, men två saker vågar jag lova er och det är att vi oförtrutet kommer att bekämpa imperialismen och dess våldsamma natur, och vi kommer alltid att resa socialismens fana högt för fred och internationell solidaritet. Låt denna 1:a maj dag bli ett avstamp då vi verkligen visar vår förenade styrka. Låt denna dag bli ett avstamp för fortsatt kamp:

  • Bojkotta Israel- för ett fritt Palestina
  • Kamp mot USA- Imperialismen
  • USA ut ur Irak


Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!