Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Joel Sandströms tal vid Röd Front

1 Maj är vår kalenders rödaste dag. En helgdag oreserverat tillägnad arbetarklassen. En dag som årligen attackeras av högerns förakt i deras inbillning att tron på socialismen är något som tillhör arbetarledens gårdag.

Det är även en dag som nu nazistiska krafter anstränger sig till det yttersta för att adoptera. Idag marscherar nassarna för andra året i rad på Jönköpings gator. Polisen har sanktionerat dem. Det är många som protesterar över detta och jag måste själv innan jag kan fortsätta tala, fördöma det, som en skymf mot historien, och ett hån mot klasskampen som utgår från de samhälleliga klassmotsättningarna, inte från någon bisarr rasideologi som skiljer arbetarna åt efter etnicitet och annat irrelevant nonsens. Det politiska klimatet kräver sammanslutning på klassmässig grund.

Fascismen i alla dess former är och har alltid varit borgerlighetens verktyg att använda när kapitalismen som system hotas, som i Chile för att nämna ett exempel. Nå jag vill inte dedicera min begränsade talartid åt att snacka om dessa troll allt för länge, men sammanhanget kräver ändå en påminnelse om Kommunistiska Partiets hållning gentemot de nazistiska organisationerna: Vi betraktar dem som kriminella. Därmed ska de förbjudas, så som Sverige på papper åtagit sig att agera, enligt FN-konventionen av 1966. Till dess det händer måste de vid varje tillfälle fördömas. Bäst bekämpas fascisterna med en politik präglad av just rättvisa och klassmässighet.

I Sverige idag pågår en avlivning av vår gemensamma välfärd. Det är en logisk konsekvens av den borgerliga politiken i tiden efter östblocket. Utan världspolitisk motpol ges kapitalet internationell kraft att angripa arbetarnas trygghetssystem och våra tillkämpade rättigheter i de olika länderna. Inte ens borgarna kan förneka Sovjetunionens inverkan på världspolitiken. I Sverige ledde oktoberrevolutionen till det svenska folkhemmet, som sossarnas kompromiss med ägarklassen, som ett skydd mot en eventuell svensk arbetarrevolution.

Idag är vi på väg tillbaka till tiden dessförinnan, bara den isolerade eller desillusionerade kan undgå att se tendenserna: arbetarklassen är under fortsatt attack! Vi kan se konsekvenserna av svansandet efter EU:s pipa, såväl som av den förda borgarpolitiken. Vi kan se hur våra gamla lider under åtstramningarna på ålderdomshemmen, och jag kan som anställd inom omsorgen personligen vittna om den rent inhumana hets som råder mot oss som arbetar där. Arbetande människor – nästan enbart kvinnor – skalas bort för att de som blir kvar ska ta över även deras sysslor, utöver sina egna. Finns det någon här som tror att lönen delas efter samma princip som arbetet delas?

Anställningstryggheten slås i spillror och ersätts av ”flexibilitet”. Självklart handlar det inte om att öka kvalitén på omsorgen, utan om att den anställda ska kramas ur maximalt med arbete i en sträckbänkspolitik där spargrisen förvandlats till bödelns yxa. Priset för sparkalaset betalar våra föräldrar, de gamla och de sjuka.

Människor som slitit färdigt i lönearbetets grottekvarn, som byggt upp samhället med ett helt liv av arbete bakom sig, och som cynikerna förvandlat till en kostnadskalkyl. Oavsett bakgrund förtjänar alla en trygg ålderdom, men det nyliberala placerar skamlöst våra gamla, sjuka och svaga som offerdjur på borgerlighetens altare. Bakom detta står krafter som i valet söker profilera sig som ansvarsfulla. Det är skamligt!

Som dagens talkör redan slagit fast kan och måste man lösa frågan genom en omfördelning av de ekonomiska resurserna. För visst finns det pengar till både vård, omsorg och en enhetlig skola, även om det i många kommuner så klart saknas pengar: Det handlar om att leta på rätt ställen! Det är nämligen som så, att de privata rikedomarna väller över när vår gemensamma välfärd säljs ut. Skolor, vårdinstanser, apotek, bostäder och järnvägen säljs ut till förmån för just dessa privata förmögenheter. Dessa samhälleliga funktioner ska tillhöra oss gemensamt, ägas, drivas och finnas till för oss. Den nya typen av högerpolitik gör dem istället till organ för utslussning av vår gemensamma kassa till kapitalister och aktieyuppies.

Det ständiga talet om tillväxt är när allt kommer omkring bara en omformulering av den marxistiska termen som heter kapitalkoncentration, samtidigt som borgerligheten på alla sätt söker dödförklara själva marxismen. Det är uppenbart vad de är rädda för och det är uppenbart varför! Vi kommunister talar gärna om expropriering, ett ord som lite snabbt översatt betyder ”av nödvändighet överta”. Visst måste vi expropriera privategendomen, och det kommer vi göra när tillfälle så ges, för frågan om välfärden stannar inte vid den ekonomiska fördelningspolitiken, utan handlar i slutändan om ägandeformerna i samhället. Kapitalisterna exproprierar oss, de exproprierar det gemensamma till förmån för det privata; även vi kan expropriera: från det privata till det gemensamma!

Vi anser, och vi anser så med rätta, att samhället ska ägas av de som lever och verkar i det. Bara så kan vi arbeta för varandra och gentemot våra olika mänskliga behov. För oss handlar det just om detta: Att varje människa ska få sina behov tillgodosedda av det gemensamma arbetet. Därför är varje privatisering, och varje ingrepp i offentlig sektor ett knivhugg i samhällskroppen. Därför säger jag nu, å mitt partis vägnar: Kasta ut kapitalismen ur välfärden!

Från och med 1 juli i år avgiftsbeläggs bostadskön i Växjö, och det kommer krävas aktivt agerande för att inte bli utkickad ur kön. Bakom detta politiska beslut står så klart de borgerliga partierna. Man ska inte tro att det är en slump. Borgarnas ensidiga bostadspolitik är helt inriktad på byggande av villor och bostadsrätter samtidigt som hyresrätterna läggs ut på entreprenad. Många av bostadsrätterna står dessutom tomma, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på vad det faktiskt innebär att köpa en lägenhet. I förlängningen innebär detta att man mer eller mindre förväntas ta banklån för att föräras med tak över huvudet, och därpå själv stå för reparationer och underhåll.

Detta ger så klart konsekvenser för oss växjöbor. Våra bostäder marknadsanpassas. Vad betyder detta för hyresgästerna i en miljö med växande bostadskö? Tillgång och efterfrågan gynnar hyresvärden på den bostadssökandes bekostnad. Med liten tillgång i kombination med stor efterfrågan behöver man inte ha läst samhällsekonomi för att begripa att hyrorna kan höjas, vilket de också gör. Det är detta som kallas marknadsanpassning. En tjusig omskrivning. Nå, med detta i bakhuvudet återkommer vi till bostadsköns avgiftsbeläggning.

Det är som sagt ingen slump att borgarna har valt att agera med avgifter och försvåring i köandet. På så sätt maskerar de nämligen sitt eget misslyckande i bostadsfrågan när kön ser ut att minska, fast bostadsbristen förblir lika skriande som förut. Vi för vår del förespråkar istället nybyggnation av hyresrätter. Vi motsätter oss den så kallade marknadsanpassningen, och kräver billiga hyresrätter för att råda bot på problemet med bostadsbristen. Satsningar på byggande av bostäder ger dessutom goda arbetsmöjligheter i arbetslöshetens Växjö. Därtill kräver vi även att utförsäljningarna får ett snabbt slut!

Jag ska runda av med att nämna några ord om arbetslösheten, en fråga som högern ironiskt nog försöker göra till någon slags märklig profilfråga. Idag är nästan 4000 växjöbor helt utan arbete, varav nästan en fjärdedel är ungdomar under 24 år. Vari ligger motivationen för borgerligheten att faktiskt motarbeta arbetslösheten? Vad innebär arbetslösheten för dessa personer, om inte lönekonkurrens som håller nere lönerna och ger en flexibel massa av arbetare som är beredda att hålla tyst och lyda order? En hårt ansatt grupp arbetare som förväntas vara tacksamma för sin egen utsugning.

Det är toppen för borgarna, som dessutom högaktningsfullt, i stort sett oemotsagda kan skita i, och därtill dessutom anklaga de arbetslösa, som genom profitens konjunktur ställts utan arbete – för vad då? Jo, för den ansvarslöshet de själva bär fram! Den enda motivationen för högern att ens nämna arbetslösheten som ett problem är att det är ett utmärkt floskler att dra nytta av inför valet, för visst är det ett enormt problem. Ett personligt problem för varje arbetslös, och ett gemensamt problem för arbetarklassen som helhet.

Arbetslösheten är inte borgarnas problem, tror de att vi förväntar oss lösningen från dem? Nej, deras så kallade satsningar mot arbetslösheten är inget annat än förklädda bidrag till de redan förmögna, såsom jobbskatteavdragen eller krogmomsen. Vi för vår del förespråkar en arbetstidssänkning till 6 timmar per dag i kombination med satsningar på offentlig sektor. Nu syftar jag så klart på en arbetstidssänkning med bibehållen lön, och inget annat.

Någon höjning av pensionsåldern vill vi heller inte se. Det vore ytterligare ett steg i cementeringen av arbetslösheten, och ett klassföraktande beslut eftersom de med tunga arbeten blir lidande då kropparna slits ut i jaken på en anständig ålderdom. Personer på administrativa poster, däremot, såsom politikerna själva har att sitta av tiden och håva in pengarna. Beslutsfattarna är privilegierade och oförstående för vanliga människors liv. Under rådande förhållanden krävs att vi delar på jobben!

Socialismen avskaffar arbetslösheten eftersom den inte behövs. Men det kräves en total omvälvning av samhället. En omvälvning som må kännas avlägsen idag, men som historiens tidigare omvälvningar har bevisat vara både möjlig och nödvändig. För att möjliggöra den krävs så klart arbetarklassens organisering. Jag säger inte att det är lätt, jag säger bara att det är nödvändigt. Gå med i Kommunistiska Partiet och ta aktiv ställning mot den arbetarfientliga kapitalismen och dess cyniska förespråkare!

Framtiden tillhör socialismen, framtiden tillhör kommunismen!
Röd Front, kamrater!



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!