Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Empatin som kompass

Krönika publicerad i Proletären nr 7 – 2012

   Jag har aldrig sett det nödvändiga i att stryka mina kläder, men i jobbet är det en självklarhet att just detta blir gjort; strykandet av brukarens kläder. Sysslan strykning har jag aldrig ifrågasatt och det finns ingen anledning till det, ifrågasättande av brukarens behov är inte önskvärt, vi assistenter sysslar med upprätthållande av livskvalitet, inte med ifrågasättande av behov. Det är ju så, att oavsett vad som händer i skallen på en assistent som stryker, blir kläderna obarmhärtigt lika välstyrkta, så jag lät tankarna flöda. För brukaren spelar det så klart ingen roll vad assistenten tänker på, så länge tankarna stannar i huvudet.

   Alla kan ju ha en dålig dag; en dag då man vaknar på fel sida. Det är så klart okej att vara hur bitter man vill, även om man råkar vara assistent. Vad som inte är okej är när assistenten låter sitt morgonhumör gå ut över brukaren. Det är nämligen så, att till arbetet hör det indirekt att vara trevlig mot brukaren, detta är ett måste om man ska upprätthålla brukarens livskvalitet. Grinighet gynnar på intet sätt livskvalitet! Vad man inte får glömma är att brukaren inte har någon skyldighet att vara trevlig mot assistenten. Varför skulle brukaren behöva vara trevlig mot assistenten som den inte vill behöva? Vilken skyldighet har brukaren att visa tacksamhet för att denne har hamnat i en situation ingen vill vara i?

   Ibland gäller det att ta ett steg tillbaka och förminska sig själv. Visst låter det hemskt, men det är faktiskt så. Att ta för mycket utrymme kan inkräkta på brukarens behov av yttrande, ett behov vi alla har. Rätten att ta plats i rampljuset är lika stor som rätten att undvika det. Det är rättigheter även assistenter har, men vi har möjlighet att tillvarata den när vi inte är i tjänst – på fritiden. Det är en möjlighet brukaren inte har. Assistentens arbetstid är brukarens fritid, brukarens liv. Dygnet runt. Därför är det viktigt att brukaren måste få både styra och ställa – det är dennes liv det handlar om, något assistenter alltid måste vara medvetna om. Att alltid ha en assistent med sig måste vara otroligt jobbigt. Att alltid ha med sig en assistent som dessutom vill ta plats och basa måste vara på snudd till olidligt.

   Etiska och moraliska problem tillhör vardagen för assistenten. Problematiken med brukaren som inte vill ta sin livuppehållande medicinen är belysande för detta. Ger assistenten medicinen till brukaren mot dennes vilja kränker assistenten brukarens självbestämmanderätt. Gör assistenten som brukaren vill, resulterar detta i brukarens eventuella död. Den vanligaste lösningen på problemet, att smyga in medicinen dold i föda är också fel.
Oavsett hur man hanterar en situation som denna gör man någon form av fel, en sits man inte gärna vill hamna i, men som man inom omsorgen förr eller senare hamnar i ändå. Nu kanske det låter som att jag inte tycker om mitt arbete, men så är det inte. Jag vet hur viktigt mitt jobb är, hur viktigt det är att jag hanterar rollen som assistent på ett riktigt sätt. Jag vet att det är detta som gör att jag sover gott natten efter det avslutade passet.
 säljer varan medmänsklighet. Så mycket det bara går.

   Vad jag vill ha sagt med detta är att assistentens roll är flyktig. Med empatin som kompass axlar den rutinerade assistenten den mest ogynnsamma situation med ett leende. Den säljer medmänsklighet till priset av en i förhållande mikroskopsik lönespec den 25:e. Den är beredd att tråckla sig blå för att ge maximal frihet åt brukaren, utan att ens reflektera över att få ett uns av cred. Detta är beundransvärt – ett yrke som verkligen förtjänar den status assistansbolagen säger sig vilja ge det. Men det enda sättet att ge ett yrke högre status i den kapitalistiska världen är att öka lönen, något som ingen är beredd att göra. Varför ska då assistenten gå med på att en riskkapitalist roffar åt sig den stora delen av kakan medan den själv knappt får nog för sina basbehov? Ser även bolagsägaren främst till uppdraget medmänsklighet?

    

          Joel Sandström, personlig assistent

 

 

 

 

 

 

 



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!