Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Blev vänstern mer vänster på sin kongress?

Publicerad i SMP 060202

Vänsterpartiets nyligen avslutade kongress summeras i den etablerade median som att partiet tagit flera steg år vänster. De s.k. förnyarna, som bl.a. har ett starkt fäste här i Växjö, led ett historiskt nederlag menar man. Men är det verkligen så? Markerar Vänsterpartiets kongress en omläggning av partiets politik? Nej, sannerligen inte!

De stridande viljorna ingick under kongressen en vapenvila, om än en motvillig sådan. Höstens val är den gemensamma beröringspunkten för de stridande viljorna och då måste man framstå som ett realistiskt alternativt i vanligt folks ögon. Många av förnyarna undvek striden på kongressen. T.ex. var partiets ledande sosse tillika riksdagsgruppens ledare Lars Bäckström inte ens där. Vilket inte är så märkligt eftersom hans arbete med att forma Vänsterpartiets politik tillsammans med socialdemokraterna inte påverkas av kongressbesluten. I de parlamentariska församlingarna är Vänsterpartiets hela politik kompromissbar. Vilket Lars Ohly underströk såväl under som efter kongressen. Bäckström och övriga förnyare vet att partiets faktiska politik formas i förhandlingar med sossarna och inte av partikongressens beslut.

Vänsterpartiet har sedan ett drygt decennium tillbaka lyckats sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan har man i sin retorik framställt sig som de små människornas parti som värnar det allmänna. Å andra sidan har man i sin praktiska handling bidragit till att genomföra gigantiska nedskärningar inom detta område. Trots att man framställer sig som den offentliga sektorns försvarare så hindrade det inte partiet från att under 1990-talet medverka till dramatiska nedskärningar av det offentliga. Det hindrar dem inte heller från att år efter år i budgeten skriva under på en minskning av den offentliga konsumtionens andel av BNP och på kommunal nivå deltar partiets företrädare i diverse s.k. besparingar. Vänsterpartiet säger sig vara emot privatiseringar men trots det så röstade man för att privatisera Telia. Man säger sig vara för höjda skatter men det hindrade inte deras riksdagsgrupp från att förra året rösta för ett successivt avskaffande av förmögenhetsskatten. Ett riktigt vänsterparti skulle aldrig agera på detta sätt.

Den internationella delen av V:s arbete visade sig under kongressen genom att man avvisade två motioner om stöd till Kuba. Den ena motionen yrkade bl.a. att partiet skulle verka för upphävandet av USA:s blockad mot Kuba. En blockad som endast fyra länder i världen stödjer och som Sverige tillsammans med 181 andra länder röstade emot i FN i november. Varför sluter Vänsterpartiet inte upp bakom detta krav? Nåväl ett parti har all rätt att formulera sin egen viljeinriktning. Och den valplattform som partiet beslutade om på kongressen där man bl.a. vill skapa 200 000 nya jobb i offentlig sektor står verkligen för en sådan viljeinriktning. Även om vänstern i Växjö anförda av Carin Högstedt var och är emot detta. Alla till höger om vänsterpartiet skakar på huvudet åt detta krav och stämplar det som orimligt. Men då ska man komma ihåg att denna summa i stort endast motsvarar de jobb som försvann i den offentliga sektorn under krisen på 90-talet. Nu vill man alltså verka för att återanställa de som man bidrog till att avskeda! Hur ska alla dessa jobb finansieras skorrar allt från borgerliga till partiets egna förnyare? Här passar det att påminna om den gamle sossen Ernst Wigforss pamflett ”Har vi råd att arbeta?”. Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger ett fattigt land som Sverige. […] Inför den växande arbetslösheten skulle alltså medborgarna bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir desto mindre har vi råd att arbeta. Om Vänsterpartiet vill vara ett vänsterparti med solidaritet och rättvisa på dagordningen så går det inte att säga en sak i sin retorik och sedan agera tvärtemot i de parlamentariska församlingarna. Ett parti kan inte bedömas utifrån vad de säger utan endast utifrån vad de gör. Det är i detta perspektiv man måste sätta in den nyligen avslutade kongressen.

Jan-Åke Karlsson
Kommunistiska Partiet i Växjö



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!