Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Glasbruket kan räddas men ägarna vägrar sälja

Publicerad i Proletären nr 29 – 2004

Trots löften om försäljning vägrade ägarna
att sälja fabriken.
Regering tiger och skickar småslantar.
Endast kraftfulla krav från arbetarna att regeringen tvångsinlöser
bruket och garanterar fortsatt drift kan nu rädda bruket.

Proletären har tidigare rapporterat om beslutat att lägga
ner Sandviks Glasburk i Hovmantorp och den vilda strejk samt den manifestation
som följde. Nu är det dags att följa upp vad som hänt.
I samband med nedläggningsbeslutet fick facket frågan om
man hade ett bättre förslag än nedläggning. Såväl
designkoncernen Royal Scandinavias styrelseordförande Flemming
Lindelöv och Orrefors Kosta Boda:s VD Håkan Cöster lovade
att de skulle ge ett förslag till en försäljning av Sandvik.

Tre kända lokala affärsmän erbjöd sig då att
ta över fabriken och driva den vidare i mindre skala i form av
legotillverkning till Orrefors Kosta Boda. Man skulle även utveckla
en egen kollektion glas. På det första mötet med Lindelöv
och Cöster fick man positiva signaler.

Såväl formgivare, arbetare som folket i Hovmantorp ställde
sig givetvis positiva till detta. Rapporter från bruket i lokalpressen
har vittnat om såväl optimism som skepticism från arbetarna.
Kommunen ställde sig positivt avvaktande.

Retoriken känns igen
Vi känner igen retoriken från nedläggningen av fabriken
i Gislaved. Dess ägare sade sig villig att sälja men vägrade
sen när villiga köpare uppstod.

Att det enbart var en taktisk fint visade sig också på det
andra mötet.
Under den löjliga förevändningen att man gjorde köparna
en tjänst eftersom bruket inte skulle gå att driva med vinst
gjorde man blankt avslag på deras begäran och vägrade
sälja.

Tanken var uppenbarligen att kasta ut et litet köttben så
att arbetarna inte skulle knota och istället uppehålla produktionen
under tiden.
När det visade sig att det fanns köpare samt att kända
formgivare och glasarbetarna ställde sig bakom projektet kände
man sig tvungen att döda illusionen.

Företaget har uppgett att man vill flytta 70 arbetare från
Sandvik till Kosta Glasbruk, dit stora delar av Sandviks produktion
är tänkt att flyttas.

Stark position
Att förlora såväl de mest erfarna arbetarna samt de
glaskollektioner som är knytna till formgivarna vore givetvis ett
skräckscenario för koncernenledningen.

Dessutom är de naturligtvis rädda för konkurrens och
därmed minskad risk för minskad profit.
Om arbetarna på Sandvik agerar kollektivt och enat förefaller
det som de har en stark position gentemot arbetsgivarna.

Under manifestationen mot nedläggningen sade Kommunalrådet
i Lessebo Kommun, Monica Widnemark(s) , att:

– Regeringen Persson måste ta ansvar och visa allvar med sitt
snack om glaset som en nationell angelägenhet.
En socialdemokratisk riksdagsledamot, Carina, Elgestam, varnade också
för att Glasriket skulle vara borta om tio år om ingenting
görs från regeringen sida.

Vad har då hänt från politikernas sida?

I ett brev till Persson har Widnemark vädjat till regeringen att:
”…genast genomföra ett krispaket, dels för den
svenska glasnäringen. Dels för de kommuner i glasriket som…drabbats
av stora sysselsättningsminskningar”.
Det enda svar hon fått är att:

”…frågan överlämnats till näringsdepartementet
för fortsatt hantering”

Länets tre socialdemokratiska riksdagsledamöter har även
dom vädjat till regeringen i form av diverse brev till arbetslivsminister
Hans Karlsson, näringsminister Leif Pagrotsky och turistminister
Ulrica Messing. Dessa har vädjat om kompetensutveckling av glasarbetare
samt för en nationell samordnare för glasindustrin.

Handlingskraft?
Man kan fråga sig vilka det är som ska kompetensutvecklas
och samordnas när industrierna försvinner? Deras utspel verkar
mest vara ett spel för gallerierna. Ett sätt att framstå
som handlingskraftiga samtidigt som man redan kapitulerat inför
arbetsgivarnas diktat. Detta är inte handlingskraft utan politisk
feghet. Man saknar mod att ställa krav på partiledningen
i regeringen. Samma partiledning som vi såg le mot oss under paroller
som ”människan före marknaden” och ”välfärd
åt alla” i EU-valspropagandan.

Regeringens reaktion kom förra veckan. Två miljoner anslås
till ett projekt för att främja export av svenskt glas!
Med ”svenskt glas” menas givetvis också utlandsproducerat
glas under svensk beteckning. Det är naturligtvis ett hån
mot allt vad regionalpolitik och industripolitik heter.

Att kommunen sedan skall skjuta till 100 000 kronor till en EU-tjänst
som skall ”matcha ihop företagen i kommunerna och göra
matchningsresor exempelvis till Polen” är rent kriminellt.
Skall kapitalisterna nu få hjälp av skattebetalarna att exportera
glasindustrin till låglönefabriker i Östeuropa.

Eftersom de lokala politikerna sviker eller vacklar i frågan
öppnar det upp för arbetarna och lokalbefolkningen att ställa
högljudda, enkla och konkreta krav till regeringen.

När ägarna har avsagt sig allt ansvar för samhället
och bygden.
När ägarna inte är kapabla att driva bruket vidare, trots
god lönsamhet, har man förverkat sin rätt till fabriken.
När kapitalet sviker måste staten ta sitt ansvar och tvångsinlösa
bruket och garantera fortsatt drift. Detta är konsekvensen av Perssons
tal om glasriket som en nationell angelägenhet. Han kan inte smita
undan detta krav utan att framstå som en hycklare.

Goda förutsättningar
Förutsättningarna för arbetarna i Sandvik att agera förefaller
generellt vara goda.
Vi har en regering som lidit två stora nederlag i dels EMU-omröstningen
och nu senast i EU-valet. En regering som gått emot arbetarklassen
i två stora frågor och som lider av desillusionerade medlemmar
och risk för massiv valförlust i nästa val. En sådan
regering kan inte utan stor skada förhålla sig passiv om
det reses kraftfulla krav från arbetarhåll om konkret handling.
Om kraven sedan kommer från en traditionell socialdemokratisk
kommun där de styrt sedan 30-talet ökar ytterligare trycket
på regeringen att agera.

Självständig handling från arbetarna skulle även
tvinga åtminstone kommunalrådet i Lessebo att agera mer
kraftfullt ställa mer konkreta krav på regeringen samt verka
avhållande på tendenser att sätta sig i knät på
koncernledningen.

Tom Carlsson



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!