Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

”Nordisk socialism” – en bokrecension om hur socialismen definieras bort

Recension av Pelle Dragstedts bok ”Nordisk socialism” publicerad i proletären nr 51-51 – 2021 (då något förkortad)

Den danske före detta folketingsledamoten för Enhedslistan, Pelle Dragstedt, kom nyligen ut med debattboken Nordisk socialism. Här vill Dragstedt diskutera socialismens införande och utvecklingen av en ”modern demokratisk socialism”. Han lanserar även tio reformförslag som han menar skulle sätta socialismen på dagordningen här och nu.

Dragstedt tar sin utgångspunkt i Donald Trumps uttalande om den nordiska socialismen och han slår i bokens inledning fast att ”Trump, Regan [programledare på Fox news] och den amerikanska vänstern har rätt när de kallar Norden socialistiskt”.Bokens tes är att de nordiska ekonomierna har starka socialistiska drag som kan utvecklas för att stärka demokratin samtidigt som kapitalismen finns kvar.

Trots denna märkliga utgångspunkt förtjänar Dragstedts tankar att tas på allvar och nagelfaras. Boken är, oaktat alla korrekturfel, lättläst, intressant och med många konkreta exempel.

Dragstedt försvarar sin utgångspunkt i Trump med att såväl socialdemokrater som den revolutionära vänstern hittills uppfattat kapitalismen som ett totalt och allomfattande system. I stället menar han att samhällssystem måste ses som i olika grader kapitalistiska eller socialistiska.

Dragstedt definierar socialism som synonymt med de nordiska välfärdssamhällena på 1950-60-talen. Kooperativa företag, löntagarfonder, medarbetarfonder, förmögenhetsfonder, medarbetaraktier, stiftelser och stor offentlig sektor står i centrum. Coop, Arla och allmännyttan framhålls som föredömen i Dragstedt tankevärld.

Således en traditionell blandekonomi eller som han själv skriver ”jag föreslår alltså begreppet nordisk socialism, både som uttryck för ett erkännande av och förankring i våra erfarenheter av redan existerande demokratiska gemenskaper, och som en beteckning för en ny form av pluralistisk socialism”.

I stället för att se samhällsutvecklingen som revolutionär eller dialektisk inspireras Dragstedt av den amerikanske sociologiprofessorn Erik Olin Wrights tankar om att samhällen ska ses som ekosystem där utvecklingen beskrivs med erosion. Att man ska introducera en mängd icke-kapitalistiska ekonomiska aktiviteter i det kapitalistiska systemet. Här kan likheter även dras till mellankrigstidens austro-marxism och den jugoslaviska marknadssocialismen.

De reformistiska framgångar som Dragstedt definierar som socialistiska är i stort sett samma som välfärdsstaten, som till stor del försvann när kapitalet tog över den ”socialistiska strukturen” genom det författaren kallar ”den motdemokratiska offensiven” från 1980-talet och framåt. Han både inser och erkänner hur lätt och snabbt det går för kapitalet att ta kontrollen över det som arbetarklassen kämpat sig till, men det bekymrar honom inte.

Dragstedt verkar tro att alla kommer att välkomna en utveckling där kapitalismens inflytande successivt begränsas. I bästa fall blir det en naiv tanke, i värsta fall offras socialismen och möjliggör att marknadskrafterna kopplar ett ännu större grepp över samhället. Här öppnar författaren upp för en korporativistisk tanke där han tror alltför gott om kapitalismen. Alternativt har han inte förstått dess grundläggande väsen; att vinsten är drivkraften som de fria marknadskrafterna är beredda att göra allt för att uppnå. Arbetslöshet ska bekämpas på klassiskt keynesianskt manér och marknadsmekanismer beskrivs som ett effektivt sätt att använda samhällets resurser på.

Naivitet framträder på flera ställen i boken, ”en demokratisk majoritet kan redan idag fatta beslut som går på tvärs mot den privata äganderätten”. Likaså möts man av återkommande förenklade och förminskande historiska resonemang. Att Dragstedt inte har någon positiv syn på Sovjetunionen och de gamla öststaterna framgår tydligt, de döms ut som diktaturer, punkt. Ingenstans i boken finns några resonemang, nyanser eller erfarenheter från den reellt existerande socialismen. Det som utspelades och utspelas där verkar helt ointressant, inga erfarenheter därifrån verkar värda att diskutera, bara att dömas ut.

Inte heller några erfarenheter från Asien, Afrika eller Latinamerika diskuteras. Dessa perspektiv lyser helt med sin frånvaro i boken. I stället dryftas enbart teorier och erfarenheter från Europa och USA, såväl praktiska som teoretiska. Det är inte bara en stor brist utan skapar en skev utgångspunkt i boken. Det blir svårt för att inte säga omöjligt att diskutera framtidens socialism utan att dra lärdom av historien. Inte ens Dragstedts egna ”socialism” med kooperativa och sociala företag diskuteras utanför hans etnocentristiska perspektiv.

När Dragstedt tagit sig igenom sina resonemang kring hur socialism och folkligt inflytande ska definieras återstår det för honom att presentera de reformer han anser kommer bryta kapitalets makt för att göra samhället mer demokratiskt och färgat av den nya socialismen. Men då har han redan definierat bort socialismen!

Socialism är inte ett folkligt förvaltande av privata produktionsmedel. Socialism kan inte enbart utmärkas av småskalighet och småbrukarmentalitet, utan det kräver också en central förvaltning och gemensamma strukturer. Socialism bygger på behovsproduktion och hur dessa samhälleliga behov ska tillgodoses glömmer Dragstedt bort.

Utan detta blir det upp till marknaden att försöka tillgodose behoven. Hur fördelningen sedan ska se ut i samhället blir en obesvarad fråga eftersom inte heller arbetsinsatsernas värde diskuteras. Tyvärr kokar bokens essens ned till att om man bara utvecklar demokratin till att omfatta några fler sektorer och med en ökad grad av medbestämmande så har vi löst samhällets problem.

Dragstedts tio reformförslag blir traditionell förvaltande socialdemokrati fast i ny skrud. Korporativa förköpsrättigheter och skattefördelar, modern fondsocialism, förstatligande av infrastruktur, tvåkammarsystem i stora företag, uppdelning av stora företag, införande av bruksvärdesprinciper, offentliga informationsbanker där man själv kontrollerar all data om sig själv i stället för att företagen gör det, utvidgad sjukvårdsförsäkring och en offentlig jobbgaranti är samtliga bra förslag men de kommer inte på långa vägar att bryta kapitalets makt eller utmana det kapitalistiska samhällssystemet.

Socialismen kan varken definieras bort eller definieras fram. Även en reglerad kapitalism är kapitalism. Kvar blir en mindre brutal form av kapitalism där det folkliga inflytandet ska ske i olika föreningar och sammanträdesforum. Varje sig klasskamp eller utomparlamentarisk kamp ges utrymme eller relevans. Det blir mest ett intellektuellt tankeexperiment.

Att förordet är skrivet av Jonas Sjöstedt som hyllar boken som vänsterns svar på framtidsfrågorna säger något om den nya linje som Vänsterpartiet i Sverige, Enhetslistan och Socialistiskt Folkeparti i Danmark vill föra fram; att ta den roll som socialdemokraterna tidigare hade som reformismens härförare. Likväl är det positivt att boken skrivits. Det är alltför få som vill diskutera en socialistisk framtid. Att Dragstedt vill göra det hedrar honom. Så läs gärna boken, men med kritiska ögon.

Jan-Åke Karlsson



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!