Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Godhetens riddare lägger historien tillrätta

Publicerad i Proletären nr 40 – 2021

Jonas Sjöstedt hade inte tänkt skriva några politiska memoarer, men när hans tidigare pressekreterare Jessica Nordh hörde av sig om sina minnesanteckningar från deras tid ihop var han inte svår att övertala. Resultatet blev boken Allt kommer att bli bra, där Sjöstedt på 518 sidor sammanfattar sitt politiska liv och sina politiska insatser. 

Memoarer kan vara en bra källa för den som vill veta mer om spelet bakom kulisserna. Men oftast blir det alltför vinklat, speciellt om memoarerna kommer ut snabbt efter avslutat värv. Här står Jonas Sjöstedt inför en svår utmaning; ger hans beskrivning objektivitet till det politiska spelet eller utgör innehållet en partsinlaga med ett försvarstal för det egna agerandet?

Boken har ett kronologiskt upplägg och Jonas Sjöstedt och Jessica Nord alternerar som författare till olika delkapitel. Nordh ger övergripande allmänna och kortfattade beskrivningar till utvecklingen, sedan lägger Sjöstedt ut texten utifrån sin egen person. Texten flyter bra, språket är enkelt och lättförståeligt. Boken vänder sig uppenbart till en bredare publik. Men den som förväntar sig att få tränga djupt in i den politiska diskussionen mellan Sjöstedt och nära politiska kollegor eller motståndare blir snabbt besviken.

Händelser och skeenden hastas förbi i ett högt tempo. Viktiga politiska frågor för Vänsterpartiet och Sverige städas snabbt av. Frågor och händelser som en läsare förväntar sig ska uppta flera sidor sveps förbi med några få rader. ”Partiet var emot Natomedlemskap och då var det nödvändigt med ett starkare försvar.” Men läsaren får varken reda på varför man bör vara emot Nato eller varför Vänsterpartiet är för ett starkare försvar.

Djupet saknas allt som oftast och snart infinner sig frågan vad vill Jonas Sjöstedt med sin bok? Varför har han skrivit den? Knappast för pengarnas skull, den lär inte bli en storsäljare. Men stilen och den lättsamma approachen torde tilltala hans beundrare som kommer uppskatta det de läser. Alla kan se vad som är med i boken, svårare är att inse vad som utlämnats och varför.

VARE SIG TIDEN I EU-PARLAMENTET ELLER EU-FRÅGORNA BERÖRS MER ÄN I FÖRBIGÅENDE.

Jonas Sjöstedt gjorde politisk karriär som EU-parlamentariker. Efter att ha varit framträdande på nej-sidan i folkomröstningen 1994 satt han elva år i EU-parlamentet. Sjöstedt borde rimligen vara en av de mer kunniga om EU-frågor och hur maktens korridorer i Bryssel och Strasbourg fungerar.

Men vare sig tiden i EU-parlamentet eller EU-frågorna berörs mer än i förbigående, trots att de innefattar två omfattande och betydelsefulla politiska strider i vår samtid: folkomröstningarna 1994 och 2003. Men om dessa, de olika politiska alternativen och spelet bakom finns tydligen inget att säga.

Utelämnandet är givetvis ett medvetet drag. I samband med att Jonas Sjöstedt tog över partiledarposten 2012 anträdde V:s ledning en väg som först ledde till ett nedtonat krav på svenskt EU-utträde, till att bli EU-kritiker, för att sedan helt och hållet acceptera medlemskapet och använda det som arena att kunna påverka unionen från vänsterhåll.

Tydligast märks detta i Sjöstedts avståndstagande från brexit. Eftersom delar av brexitrörelsen var borgerlig och nationalistisk känner Sjöstedt stor beröringsskräck. Principfrågor som överstatlighet, den grundlagsfästa högerpolitiken i Maastricht- och Lissabonfördragen samt det nationella oberoendet betyder inget för honom. Det nämns helt enkelt inte.

Lakoniskt förkunnar Sjöstedt ”EU-frågor väcker mycket lite engagemang bland svenska väljare”. Tyvärr gör Sjöstedt inget för att öka detta engagemang.

Ett annat område som helt saknas i boken är de geopolitiska frågorna och imperialismen. Avståndstagande från USA:s agerande i världen de senaste 30 åren nämns inte på ett enda ställe. Kriget i Afghanistan verkar inte ha hänt. Det nämns i en mening med orden att Vänsterpartiet ville avbryta den svenska militära insatsen i landet. Men givetvis inte ett ord om att V röstade för den 2001.

De massiva protesterna mot Irakkriget har helt gått Sjöstedt förbi trots att påverkan på världen efter den 11 september 2001 har varit massiv, men det verkar Jonas Sjöstedt inte ha noterat. Fast andra avståndstaganden finns det gott om i boken. Vänsterpartiets historia och koppling till Sovjetunionen bekymrar honom och har gjort så ända sedan han gjorde politisk karriär. Lenins diktatur, Stalins utrensningar och Kirunasvenskarnas öde tas det avstånd ifrån.

Här framhåller Sjöstedt sig själv som pådrivande i detta arbete trots stort motstånd från medarbetare och partiveteraner. Han hävdar att han redan som 16-åring i Polen tog kamp mot kommunisternas styre.

Partiets hundraårsfirande skulle präglas av självkritik av den egna historien. Sjöstedt skriver att han inte tror på att utelämna någon del av historien. Men här faller han på eget grepp.

En av bokens stora brister är just att så mycket utelämnas, till förmån för yta och en överdriven positiv bild av den egna godheten; Jonas är miljökämpen som länge insett att alla politiska frågor blir oviktiga i förhållande till klimatförändringarna, Jonas och V är den enda motkraften till Sverigedemokraterna, Jonas är i minoritet i partiledningen när han vill ha gränskontroller efter att EU:s sådana kollapsat 2015.

I takt med läsandet klarnar bilden av Jonas Sjöstedts syfte. Han vill ge ett personligt tack till ett antal personer. Därför är boken full av namn, som nämns en gång och i positiva ordalag. Men tre personer nämns återkommande och med få positiva beskrivningar: Lars Ohly, Rossana Dinamarca och Amineh Kakabaveh.

Ohly har aldrig och kommer sannolikt aldrig bli min vän, skriver han. Jessica Nordh beskriver Ohly som en ständig huvudvärk för Sjöstedt även efter att Ohly lämnar riksdagen.

Dinamarca var Ohlys naturliga efterträdare men när Sjöstedt tidigt deklarerade att han utmanade Ohly som partiledare 2011 blev Dinamarca hans antagonist. Sjöstedt beskriver henne som en utpräglad identitetspolitiker där det viktigaste är vem som säger saker och vem som syns. Hon får skulden för de läckor som fanns när dåliga nyheter om Sjöstedt kom från de egna leden.

Ett av få fel Jonas Sjöstedt erkänner är att han inte agerade för att utesluta Kakabaveh redan 2016. Hon anklagas för att inte företräda partiets politik, för att medvetet skapa interna konflikter och för att föra en annan utrikespolitik än partiet. Bland annat för att hon var emot de sanktioner mot Venezuela som var så viktiga för Sjöstedt och V-ledningen.

Sjöstedt skriver att Kakabaveh var styrd av en annan politisk grupp som skrev hennes texter, men vilken denna grupp är tiger boken om. Så denna allvarliga anklagelse mot en riksdagsledamot har läsaren ingen möjlighet att värdera.

Desto snällare är Sjöstedt mot Annie Lööf, Ebba Busch och Magdalena Andersson. Den sistnämnda ville Vänsterpartiet till varje pris rädda kvar vid olika regeringskriser. Budgetsamtalen mellan Ulla Andersson, som är den person i boken som Sjöstedt håller högst av alla, och Magdalena Andersson sågs som särskilt viktiga och framgångsrika.

Annie Lööf beskrivs återkommande på ett varmt och kärvänligt sätt. Sjöstedt ser henne både som vän och en politiskt allierad, främst i förhållande till SD. 

Här anar läsaren det budskap boken måste sägas ge uttryck för, Sjöstedt vill förutsätta vad som ska bevisas och agera för det han vill se komma. Ett anti-konservativt block med V, S, MP och C som ska hindra SD från att få inflytande. Innehållet i det eftersökta samarbetet verkar inte bekymra honom. Att vara emot SD förefaller viktigare än vad man ska vara för.

Sjöstedt vill frammana bilden av att det var han och endast han som lyckats ena partiet och fått det att växa. Han ser sig som en pragmatiker med en stor förmåga att lyssna och göra överenskommelser. ”Jag försökte sträcka ut handen till gamla motståndare internt. Många tog den, andra inte”, men vilka personerna var skrivs ej.

I många år närde han en vilja att omdana partiet. När han väl blev partiledare 2012 var det dags för metamorfosen. Inspirationen kom från CH Hermansson, partiledaren som gjorde om SKP till VPK. Att CH Hermansson varit Jonas Sjöstedts politiska förebild och mentor framgår tydligt i boken och det är intressant läsning. 

Partiet skulle omdanas och breddas. Till hjälp i arbetet anlitades det amerikanska analysföretaget Strategies 360. Ett företag som återkommande fått styra vilka frågor och till vem partiet ska vända och uttrycka sig, till exempel i Almedalstalen. Analysen blev att partiet kunde växa bland ekonomiskt missnöjda och unga progressiva.

Vänsterpartiet skulle också bli ett vänligare parti. Framtoningen hos partiledaren var viktig. Högt tonfall och klassretorik bedömdes inte gå hem hos väljarna.

Den retoriska skicklighet som varit Sjöstedts signum visar sig inte vara hans egen. Repliker och ageranden lånades in via ett utbyte med partier i andra länder, främst från norska Sosialistisk venstre. Så var det med utspelet 2013 när Jimmie Åkesson i en tv-debatt liknades vid ett flaskskepp med orden ”hur kom du in här?”.

I kapitel efter kapitel upprepas mantrat: ”jag ville bygga ett starkare och mer välkomnande parti”. Vägen fram blev iakttagelsen att ”ungdomar nästan enbart var intresserade av feminism, hbtq-frågor och frågor om representation”.

ATT VARA EMOT SD FÖREFALLER VIKTIGARE ÄN VAD MAN SKA VARA FÖR.

Valresultaten är till besvikelse för Sjöstedt som ständigt förväntar sig mer. Men trots missnöjet vill han få det till att det ändå var framgångar. I valet 2014 ökade V marginellt. Det sved för Sjöstedt som fick dricka öl ensam för att kunna konstatera att ”nu hade vi fått inflytande”. Decemberöverenskommelsen betraktar Sjöstedt som en fantastisk femtioårspresent och skriver att ”Vänsterpartiet var de osannolika vinnarna på överenskommelsen”. 

Mötet med Löfven efter valet 2018, där Sjöstedt fick nobben saknas, likaså den berömda lappen med den påstådda försäkringen efter januariöverenskommelsen 2019. Agerandet när Vänsterpartiet släppte fram nyliberal politik presenteras mer utförligt men problematiseras inte.

Utan att bevisa det skriver Sjöstedt att majoriteten av partimedlemmarna, och en ännu större majoritet av deras väljare, ville att de skulle trycka på de gula knapparna och släppa fram januariöverenskommelsen och Löfven som statsminister.

Slutsatsen för Sjöstedt av denna turbulenta tid blir: ”Sverige hade ett nytt politiskt landskap. Nu var det vi som höll i taktpinnen”. Känner någon igen sig i denna bild? Är det Vänsterpartiet som styrt och haft ett avgörande inflytandet över svensk politik sedan 2014?

Få läsare lär dela Jonas Sjöstedts historieskrivning.

Boken avslutas med några sidor om Las-frågan, Vänsterpartiets ena röda linje i förhållande till januariöverenskommelsen. Här är det tydligt att Jonas Sjöstedt och även nuvarande V-ledning inte ser innehållet i ett nytt avtal om arbetsrätten som det centrala utan att det skrivs under av arbetsmarknadens parter.

Den svenska modellen vill Sjöstedt värna och undvika lagstiftning. Märkligt då att Las är just en lag, klubbad i riksdagen 1974 och 1982.

För Jonas Sjöstedt mynnar det ut i konstaterandet att ”jag anser att Vänsterpartiet vann las-striden”. Jag skakar på huvudet och lägger ifrån mig boken, jag är besviken och känner mig bedragen. Som läsare vill man veta mer, få tränga djupare in i det politiska spelet.

Men nu förstår jag varför Jonas Sjöstedt har blockerat mig på Twitter, inget får störa bilden av honom som godhetens riddare. Det som inte syns finns ju inte heller, eller?

Jan-Åke Karlsson



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!