Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Vart går Vänsterpartiet efter Jonas Sjöstedt?

Ledare publicerad i Proletären nr 9 – 2020

När Jonas Sjöstedt meddelade att han avgår som partiledare för Vänsterpartiet var det många som blev överraskade. Vänsterpartiet går starkt i opinionen och Sjöstedts personliga popularitetssiffror har skjutit i höjden i år. 

I Novus februarimätning fick Sjöstedt högst förtroende av partiledarna. 40 procent sade sig ha stort eller ganska stort förtroende för honom. I botten återfinns Miljöpartiets Per Bolund och Liberalernas Nyamko Sabuni som endast nio procent har förtroende för.

Att Jonas Sjöstedts popularitetssiffror är en förklaring till Vänsterpartiets lyft i opinionen står klart. Men beror lyftet i övrigt på den politik partiet för eller finns det andra orsaker? 

Visserligen bröstade Vänsterpartiet upp sig i december för att stoppa privatiseringen av arbetsförmedlingen och efter det försökte Sjöstedt hota med nyval ifall Januariöverenskommelsens planer på marknadshyror och försämrad anställningstrygghet skulle läggas på bordet. 

Nu senast utverkade de tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna extra nådepengar till kommunerna. Men dessa extra 2,5 miljarder förändrar knappast kommunernas allt kärvare ekonomiska läge. Sveriges kommuner och regioner, SKR, anger att ekonomin kommer försämras i 80 procent av landets kommuner och att det 2023 kommer att saknas 43 miljarder kronor i våra kommuner och regioner.

Förklaringen till Vänsterpartiets ökade opinionsstöd finns inte att söka i utspelen mot regeringen utan snarare i ett allt större avståndstagande av väljarna från socialdemokratin. 

I sin strävan att till varje pris behålla statsministerposten begick Socialdemokraterna vår tids kanske största politiska prostitution vid uppgörelsen med Centerpartiet och Liberalerna, där följden blev en överenskommelse med mer högerpolitik än vad den borgerliga Alliansen vågade gå fram med under sina år vid makten.

För väljarna blev resultatet av riksdagsvalet 2018 business as usual, med fortsatt växande klassklyftor, bibehållen massarbetslöshet och vidare neddragningar inom det offentliga. Detta har väljarna både sett och förstått, därför sker nu en massflykt från socialdemokratin; missnöjda högersossar söker sig till Sverigedemokraterna och missnöjda vänstersossar söker sig till Vänsterpartiet. 

Vare sig SD eller V behöver göra så mycket mer än att stilla se på när maktpartiet imploderar. En utveckling vi sett i flertalet andra europeiska länder där den traditionella socialdemokratin har marginaliserats.

Men man måste komma ihåg en sak. Det var Vänsterpartiet som möjliggjorde att Januariöverenskommelsens 73 punkter släpptes fram. Det var Vänsterpartiet som för ett år sedan tryckte på de gula knapparna och därmed agerade dörrmatta för den fortsatta nyliberala vägen.

Väljarnas minne är tyvärr kort och den parlamentariska inskränktheten djupt rotad. Efter att ha legat lågt under närmare ett år och låtit minnet falna vädrar Vänsterpartiets ledning åter morgonluft. Då kan man låta Sjöstedt gå och ett nytt ledarskap ta över. Men vem och vad kommer detta ledarskap att stå för? 

Omgående deklarerade flera naturliga efterträdare att de inte ställde upp, med ett undantag. Nooshi Dadgostar sa tydligt ja och backades genast upp av partiledningen. 

I fredags gick den formella nomineringstiden ut och det finns endast en kandidat, som inte nominerats av sig själv. Partiledarvalet förefaller klart. Nu ska partiet slutas kring en kandidat. Inga uppslitande partiledarstrider ska få störa bilden av ett växande parti. 

Men missnöjet i leden verkar stort. Kritiska röster talar om att det är uppgjort i förväg. Med bitter erfarenhet av de senaste årens toppstyrning där medlemsdemokratin gång efter annan körts över och där en fjärdedel av ledamöterna i förra riksdagsgruppen tvingades bort av vad som beskrivits som Aron Etzlers skräckkabinett har ett motstånd mot partiledarprocessen rests.

Rossana Dinamarca har på Facebook skapat den öppna gruppen ”Partiledarvalet i Vänsterpartiet” där vem som helst kan följa debatten. Ifrågasättandena av processen har gått så långt att bland andra Ali Esbati där tvingats se sig nödgad att skriva ”det mest beklagliga är med betydande bitterhet försöka undergräva den mest givna kandidaten utan att kunna presentera politisk kritik eller någon annan kandidat. Det är samtidigt en ganska bra illustration på den misstroendekultur som har varit ett stort hinder för partiet att växa sig starkare”. 

Vad står då denna mest givna kandidat för? Nooshi Dadgostar har i flera år arbetat nära Jonas Sjöstedt och utformat de senaste årens vänsterpartistiska politik i den innersta kretsen. 

Hon var för Januariöverenskommelsen och tänker sig bredda Vänsterpartiet och dess väljarbas, vilket fått ett antal medlemmar att tveka inför valet av henne. I stället vill många vänsterpartister se Tamara Spiric, före detta kommunalråd i Umeå, som ny partiledare. Hon uppfattas som betydlig mer vänster än Dadgostar. Men härom veckan tackade hon nej och man frågar sig om hon utsatts för påtryckningar för att låta bli att kandidera.

I TV4 i fredags fick Dadgostar frågan vem hon tyckte var värst; Donald Trump eller Nicolas Maduro. Svaret blev: ”Donald Trump är ändå demokratiskt vald. Så han är ju mindre värst, men jag håller ju inte med om hans politik naturligtvis.”

Under Jonas Sjöstedts ledartid har det funnits en outtalad linje att inte tala negativt om USA. Sjöstedts år i USA påverkade hans bild av landet och i de utrikespolitiska debatterna efter att han blev partiledare la Hans Linde fram partiets analyser om världsläget och världshändelserna i till exempel Ukraina, Syrien, övriga Mellanöstern utan att vare sig tydliggöra USA:s roll eller nämna att vi lever i en imperialistisk värld. Idag tas tydlig ställning för Bernie Sanders politik i USA. Dadgostar är färgad av denna tradition och kan därför oblygt sitta i en TV-studio och antyda att Venezuelas folkvalde president inte skulle vara folkvald.

Vänsterpartiets fastlagda högerkurs med ett accepterande av det svenska EU-medlemskapet, bidrag till den nyliberala utvecklingen och med en tyst röst i utrikespolitiska frågor ligger fast. Den som hoppas på en kursändring vänsterut med Nooshi Dadgostar i maj hoppas för mycket. 



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!