Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2014 Insändare Arkivet        Blogg        English

Svenskarna som stred mot Franco

Spanska inbördeskriget del 2 – publicerad i Proletären nr 30 – 2016

Fascismens och borgarklassens uppror i Spanien i juli 1936 mot den folkvalda vänsterfronten väckte bestörtning runt om i världen. Frivilliga från hela jorden strömmande till för att hjälpa och från hösten 1936 skedde värvande av frivilliga soldater i organiserad form sedan Komintern beslutat att anslutna kommunistpartier aktivt skulle agera i denna fråga. Arbetet samordnades i Paris. Från Sverige kom minst 501 frivilliga samt ett antal som inte lyckades ta sig hela vägen till Spanien. Minst 164 av de frivilliga svenska stupade men majoriteten kunde återvända hem som folkets hjältar men misstänkliggjorda av myndigheterna. Idag finns ingen av dessa frivilliga soldater kvar i livet men undertecknad hade våren 1999 förmånen att få möta de som då var i livet i samband med arbetet med en universitetsuppsats. Här följer deras berättelse:

Gustav Gunnarsson är göteborgaren som åkte ned som frivillig i januari 1937. Han föddes 1911. Som 14-åring arbetade han på snickerifabrik och gick med i det kommunistiska ungdomsförbundet. Händelserna i Spanien engagerade från första stund och Gustav följde utvecklingen i de kommunistiska tidningarna Stormklockan och Arbetartidningen men han engagerade sig inte i någon Spanienkommitté. ”Hela tiden följde vi med. Jag och kompisarna diskuterade vad vi skulle göra, vi diskuterade att åka ned redan sommaren 36. Jag och kompisen diskuterade och så i januari 37 hade vi diskuterat färdigt. Då anmälde vi oss som frivilliga och så åkte vi. Gustav var varken gift eller hade barn och han berättade endast för sin bror att han skulle åka. På frågan varför han åkte svarar han: ”Det var ju för att försvara demokratin. Fascisternas angrepp på folkfronten, den lagliga regeringen. Rebellerna gjorde uppror mot dem och det var ju det som utlöste det hela. Då åkte vi för att hjälpa spanjorerna och den spanska demokratin. Försvara deras rätt till makten. Gustav Gunnarsson mötte fascismen tidigt i under 30-talets Göteborg, där nazisterna hade ett stort fäste. ”Jag var med på demonstrationen i Masthugget 1934, redan då var jag med och kämpade mot fascismen. Centrum för nazisternas verksamhet låg ju här i Göteborg. Alla flyktingar som kom hit, de berättade vad nazismen var för något och hur de gick fram i Tyskland.” I Spanien stred Gustav Gunnarsson i Edgar André-bataljonen vid bland annat Jarama och Guadalajara, där han sårades i benet. Under hela kriget brevväxlade han med sin bror, som fick veta att efter konvalescensen i Barcelona hamnade Gustav som kanonförare vid artilleriet innan han kom tillbaka till Sverige i januari 1939.

Gustav Gunnarsson, 1999

Gustav Gunnarsson, 1999

Arne Larsson föddes 1916 i Örgryte och var utackorderad från första stund hos fosterföräldrar. Han blev politiskt intresserad i 16-årsåldern och engagerade sig i kommunistiska ungdomsförbundet. Utvecklingen i Spanien följde han i Arbetartidningen, Ny Dag och Ny Tid. Arne ”ansåg att det var åt helvete och här hemma hade vi ju ett jävla jobb med nassarna till att slåss mot på gatan. Affischering, flygblad, insamlingar till Spanien. Men hösten 37 då började jag tänka på om jag skulle åka ner till Spanien, men det kom inte till verket förrän i januari 38 som jag åkte ner.” Om sitt beslut att resa berättar Arne: det var ideologiska intressen och kampen mot fascismen. Jag har alltid varit antifascist. Jag ansåg att jag handgripligen skulle försöka göra något åt det. Jag frågar Arne om han hade några betänkligheter med att åka? ”Nä, ja, betänkligheter, men det är klart att tanken stod ju i bakhuvet att man kunde få ett extra hål i skallen, men jag har aldrig varit direkt rädd utav av mig.” Arne hamnade som menig soldat i 15:e Internationella brigaden och var med vid övergången av Ebro 25 juli där han blev sårad i arm och ben. Om övergången av floden Ebro berättar Arne: ”jag ville få byta byxorna efter de första timmarna för jag sket i byxorna. Jag vågar påstå att varenda gubbe gjorde den i bysa och sket på sig.” Jag frågor om de politiska bråken inom de egna leden i folkfronten och Arne berättar sakligt och tydligt att. ”På det hela taget var det väl en eller två gånger det var lite bråk bland frivilliga. Jag vet en gång i 15:e, det var kanadensare och kubaneser som åkte i ordentligt slagsmål, men anledningen vet jag inte. Vi råka ha några man i 15:e, en sergeant och en var korpral, eller två korpraler, vete fan. Två av dem var tyskar och den tredje var polack, de stal och gjorde våldtäkt på en minderårig flicka, så de blev dödsdömda och arkebuserade för den saken. Vi fick även upplysningar om Nordspanien där syndikalister och de där gängen som skulle göra utbrytningsförsök och starta uppror. Det var ju fel åt helvete, jag säger ingenting om att Nordspanien ville slå sig fria och dela Spanien i två delar, det är sin sak. Men att göra det mitt under ett brinnande anfallskrig då regeringen hade händerna fulla med att stoppa tyskar, italienare och Francosoldaterna, och så sätter de igång en sådan grej. Det gav ju ett riktigt stöd åt Franco om en så räknar för dels försökte de ju splittra våran regeringsfront plus att de då arbetade för regelrätt anfall på regeringen.”

Arne Larsson, 1999

Arne Larsson, 1999

Jag träffar Kurt Levander en varm junidag i skånska Påarp. Kurt åkte som frivillig till Spanien sensommaren 1937 tillsammans med tre andra. I Spanien var Kurt menig och tjänstgjorde som vakt vid generalstaben och flyttade därmed fram och tillbaka längst fronten. Vid sin enda egentliga strid vid Teruel blev han tillfångatagen och satt sammanlagt 21 månader i två olika koncentrationsläger innan han frigavs den 20 september 1939, ett halvår efter inbördeskrigets slut. ”Fångvaktarna var livrädda för oss, de uppfattade oss frivilliga som mycket farliga.” Kurt föddes 1915 och beskriver en torftig uppväxt och ett hårt liv innan han reste till Spanien. Fattigt var det, men jag svalt inte. Jag jobbade på tivoli, jag gick på landsvägen och tiggde och sökte jobb överallt. Kurt var inte politiskt intresserad, men uppfattade sig som röd, närmast socialdemokrat. Nazister såg han överallt men han arbetade inte aktivt mot dem. ”Man skulle inte ha med dem att göra. De var ju pesar (= läroverksungar). Genom tidningarna fick han höra talas om vad som hände i Spanien. ”Man tyckte ju det var för jävligt att det skulle vara på det viset. Det ligger ju och gror, innan man väl beslutar om det. Om en gått och tänkt, grunnat på det länge så säger en, nu är det klippt, nu åker vi.” Jag frågar varför han åkte trots att han inte säger sig vara så politiskt intresserad. ”Det var ju det här med arbetet, att jag inte fick nått arbete. Man tänkte som så att kanske man har en chans på att kunna leva där. Det var tanken. Leva drägligt som en människa, det var väl största motivet antar jag. Vi var inga soldater, vi var inga krigare, vi var ena jävla busar, vi kunde slåss med knytnävarna men inte med vapen. Det där var ju inte Francos krig egentligen. Det var ju Hitler och Mussolini för fan. Det var dem som backade upp. Där fanns ju grejer och allting. Vi hade ju Boforskanoner där på Francosidan som kom från tyskarna, allt sånt där material som svenskarna gjorde. Det fanns där nere. Den sidan jag var på fick ju inget krigsmaterial. Ryssarna försökte smuggla till oss, men det blev ju kvar i Frankrike. Hela Europa slickade Mr Hitler i arslet. Ingen vågade trotsa honom och sätta emot honom. Hade man hjälpt republiken då hade dem kanske sluppit det där världskriget som kom. Men nu fick dem betala fan så mycket mera för det kriget som kom än dem någonsin hade en aning om. När kommunistiska partiet i Spanien kom i ledningen då blev det faktiskt ordning på allting. Det behövdes ju en riktig ledning. Och den som tog tag i det var kommunisterna, det var det.”

Kurt Levander, 1999

Kurt Levander, 1999

Karl Staf kom att bli den siste svenske spanienfrivillige kvar i livet. Han föddes 1915 i Köpenhamn men kom som 12-åring till Skåne. Under 30-talet var han aktiv i kommunistiska ungdomsklubben i Helsingborg men som 17-åring rymde ha hemifrån för att gå till sjöss. Sjömännen var ofta inte partiorganiserade eftersom medlemskapet var svårt att upprätthålla under de långa utlandsvistersena. Men många, inklusive Karl Staf, behöll sina kommunistiska uppfattningar. ”I Frankrike var den kommunistiska rörelsen mycket stor och där träffade man också folk. Sjöfolket var väldigt radialt, man visste mycket väl vad fascismen betyder.” Första gången Karl Staf hörde talas om händelserna i Spanien var han i USA. Han följde noga konflikten genom facktidningen ”På Törn” och tanken på att åka som frivillig väcktes tidigt. ”Det var redan bestämt i staterna liksom, bara man kom över så var det självklart att man skulle åka dit. Vi betraktade det som en kamp mot fascisterna och det var ju en kamp, det var tyska och italienska trupper i dessa strider. Som kommunister litade vi naturligtvis bara på våra tidningar, de andra kan man ju inte lita på. Krig är krig. Sjömanslivet var hårt på den tiden så strapatserna var ju inte något som man tänkte på överhuvudtaget.” Jag frågar honom om de andra svenskarna och han beskriver dem som mycket unga killar. ”De flesta var arbetargrabbar, några militärer. Jag har aldrig brytt mig om att fråga dem egentligen, varför de åkte. Jag antar att de flesta, särskilt sjöfolket, var medvetna om vad det hela gick ut på Kanske någon också åkte dit och trodde att när kriget var över så skulle de stanna där nere och bli medborgare, men det blev vi ju inte förrän efter 60 år. Den stora frågan, vad som hände i Spanien efter kriget var ju spanjorernas egen sak.” Karl Staf var med under hela Ebroslaget, där han även sårades av granatsplitter. I sin soldatbok står det under nationalitet ”antifascist”, vilket i princip stod i alla de frivilligas soldatböcker. För Staf var antifascismen huvudfrågan och det förvånade honom att de frivilliga fick lön under kriget. Han ångrar inte att han åkte dit: ”Det skulle jag gjort om jag inte åkt. Jag var fronttelefonist. Det var ett jävla jobb för vi var alltid ute i granatelden. Spanien var förspelet till andra världskriget. Franco segrade, det var ju ett bakslag, men man får se det som en del, ett slag, det stora slaget inträffade ju senare under andra världskriget. Det var ju varken en kommunistisk eller socialistisk regering i Spanien, men det var en progressiv regering och vilken regering som helst som hade tagit upp vapnen mot fascismen hade naturligtvis fått samma stöd.” Karl Staf kom hem från Spanien den 8 december 1938 med båt till Malmö. ”Det var en sådan väldig folkopinion för Spanien. Det var Georg Branting som hade hand om det politiska och det var kommunisterna som tog hand om killarna ekonomiskt efter hemkomsten.”

Karl Staf, 1999

Karl Staf, 1999

Alla Spanienfrivilliga var mycket upprörda över omvärldens svek mot den spanska regeringen och det non-interventionsavtal som upprättades. Arne Larsson beskriver det som. ”Gränsen blev ju stängd, vi kunde inte få in en cigarett ens över gränsen. Och utsidan till sjövägen där patrullerade ju italienska och tyska fartyg, de stoppade all tillgång. Det är klart en och annan båt, bland annat en svensk båt, kom in och bröt blockaden. Det gjorde dem på det viset att i öppen sjö hade de svenska flaggor, men då de kom närmare spanska kusten och eventuellt lossa lasten så för att klara sig undan Francofartygen och tyskar så hissade de Francoflaggor, på det viset klarade de smita igenom spärren.” Den brittiske historiken Hugh Thomas anger att nationalistsidan fick 600 flygplan, 200 tanks och 1000 artilleripjäser från Tyskland samt 660 flygplan, 150 tanks, 1000 artilleripjäser samt u-båtar från Italien. Republiken erhöll 1000 flygplan, 900 tanks och 1550 artilleripjäser från Sovjetunionen.

Jan-Åke Karlsson

Del 1 av artikelserien kan du läsa här
Del 3 av artikelserien kan du läsa här

 Lästips
2008 gav föreningen Spanienfrivilligas vänner ut boken ”¡No Pasarán! – spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen”, det är mycket läsvärd.



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!