Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2014 Insändare Arkivet        Blogg        English

Av fri vilja mot fascisimen

80 år sedan Spanska inbördeskriget – del 1; publicerad i Proletären nr 29 – 2016

Det är lördag kväll och kommunisterna i Gislaved har kamratmöte. Platsen är NOV:s lokaler och det är februari 1938. Mötena samlade vanligen fler än 60 personer men just denna kväll saknas en av kamraterna som aldrig annars brukade missa ett möte. En morgon någon dag tidigare hade den frånvarande kamraten besök sina föräldrar på Baldersvägen för att säga adjö och sedan gå sin väg. Det sista modern Charlotta sa till sonen när han gick var: ”Du reser väl inte till Spanien?”. Något ordentligt svar fick inte den oroliga modern men senare framkom det att sonen mycket riktigt rest till Spanien och det för att strida som frivillig i Spanska inbördeskriget på den folkvalda republikens sida. Hans namn var Gunnar Sanell och han var en av drygt 500 svenskar som trotsade reseförbudet och med livet som insats var beredd att kämpa för demokratin i ett annat land. Gunnar hade tillsammans med sin kamrat Emil Gustavsson från Gnosjö fattat sitt beslut i största hemlighet. Spanienfrågan diskuterades livligt i samhället och framförallt på kommunisternas möten. Flera gånger hade hemvändande frivilliga soldater besökt kommunisternas möten i Gislaved och berättat om frihetskampen i det soliga och blodiga Spanien. Gunnar Sanell var en tystlåten, sympatisk och begåvad 28-åring som inte gjorde något större väsen av sig. Han var en av de yngsta i en syskonskara på tio där flera av syskonen var medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Gunnar hade fått känna på den hårda 30-talstiden och värvade arbetslöshet med olika grovarbeten. Sedan en tid tillbaka hade han utvecklat starka anti-fascistiska känslor. Det var dessa känslor som kombinerat med upprördheten över vad som skedde i Spanien som fick honom att fatta sitt beslut. Gunnar och Emil tog sig till den internationella brigadens basutbildningsplats i Frankrike men där skiljdes deras vägar då Emil helt saknade militärutbildning. Gunnar fick ensam bege sig till landet där det skoningslösa kriget härjat i över 1,5 år.

Gunnar Sanell

Gunnar Sanell

Skärpt klasskamp
I dagarna är det 80 år sedan delar av den spanska militären och borgarklassen gjorde revolt mot regeringen och republiken i Spanien. Inbördeskriget kom att rasa i nästan tre år och utgjorde ett förspel till andra världskriget. Från att ha varit ett av Europas mäktigaste länder hade Spanien under 1800-talet och fram till 1930-talet blivit ett outvecklat jordbruksland, som i viss mån hade kvar en feodal struktur. Godsägare kontrollerade stora delar av landsbygden och den katolska kyrkan hade ett starkt inflytande, speciellt över kvinnorna. Åren innan inbördeskriget kännetecknades landet av politisk oro och instabilitet. 1923 – 1930 var Spanien en diktatur, sedan återkom monarkin men endast för några månader innan ett uppror ledde till ett nyval som realiteten blev en folkomröstning om monarkins vara. Valresultatet medförde att kungen abdikerade och den andra republiken utropades. Vid de allmänna valen hösten 1933 led vänstern ett nederlag. Den regerande centerkoalitionen fick styra under en period av sönderfall och oroligheter. En utebliven jordreform tillsammans med att det katolska partiet CEDA tog plats i regeringen skapade flera vänsteruppror runt om i Spanien hösten 1934. Regeringssamarbetet sprack och nyval utlystes till 16 februari 1936. I valet erövrade vänstern en knapp seger genom Frente popular, Folkfronten, som var ett samarbete mellan den borgerliga vänstern, socialdemokraterna och kommunisterna. Folkfrontens tre borgerliga partier bildade en minoritetsregering. Den nya regeringens arbete och reformer blev för mycket för överklassen, deras uppror bröt ut den 17 juli 1936.

Den spanska arbetarklassen, som uppgick till 8 miljoner av en befolkning på drygt 24 miljoner, var splittrad. Som enda land i Europa hade anarkisterna vuxit sig starka, speciellt i Katalonien. De uppgick till 1,5 miljoner varav ca 200 00 räknades som ”militanta”. Socialistpartiet hade endast 75 000 medlemmar 1933 och kommunistpartiet var relativt litet men ökade i medlemsantal under hela 30-talet och hade vid inbördeskrigets utbrott 13 000 medlemmar. Det fanns två stora fackföreningsrörelser, det socialistiska UGT och det anarkosyndikalistiska CNT. CNT stöddes och t.o.m. leddes av ett militärt anarkistiskt avantgarde, FAI. I juni 1936 hade UGT 1,5 miljoner medlemmar och CNT-FAI närmare 2 miljoner. Högerkrafterna utgjordes av CEDA med 700 000 medlemmar, den konservativa och extremt monarkistiska rörelsen Karlisterna som också samlade 700 000 anhängare samt fascisterna i Falangen som hade ca 75 000 medlemmar.

Madridregeringen försökte krossa revolten med konstitutionella medel, medan arbetarna med fackföreningarna i spetsen krävde att få tillgång till vapen för att kunna försvara republiken. Efter en regeringsombildning 19 juli delades vapen ut till folket. Vänstern lade sina inbördes konflikter åt sidan och förklarade sig stödja den nya regeringen. Upprorsmakarna triumferade i sydväst och i nordväst men inte i mellersta och östra Spanien. I slutet av juli hade landet delats upp i två delar, en republikansk och en nationalistisk. I Barcelona hade upprorsmakarna krossats av främst anarkisterna och de slöt efter viss tvekan upp bakom regeringen och den förhatliga staten. Man valde samarbete framför att själva försöka gå vidare och införa frihetlig socialism. På de ställen där upproret slagits tillbaka följde vad man skulle kunna kalla en revolution. I Madrid tog UGT makten, mycket tack vare kommunistpartiets propaganda och taktiska skicklighet. I Barcelona togs fabriker och jordgods över av CNT. Försvaret av republiken ordnades på två sätt; regeringen och kommunistpartiet ville ha en reguljär armé samtidigt som anarkisterna förordade ett milissystem. Ledarskapet för upproret utgjordes av sju sammansvurna generaler där Sanjurjo var den egentligen ledaren, men han omkom i en flygolycka den 20 juli. Detta tillsammans med att upproret misslyckats i halva landet såg ut att kväsa revolten, men då regeringen inte vågade konfrontera rebellerna utan i stället retirerade kombinerat med uppsplittringen av republikens stridskrafter fick rebellerna förnyad kraft och generalen Francisco Franco kunde stärka sin ställning bland de sammansvurna och i slutet av september blev han nationalisternas formella ledare.

Kommunisterna tar plats i regeringen
I början av september ombildades regeringen igen. Socialisten Largo Cabellero bildade regering med kravet att kommunistpartiet skulle ingå. Vid ytterligare en regeringsombildning i slutet av oktober tog även anarkisterna plats i regeringen. I början av december lyckades man omorganisera den republikanska armén med en mer reguljär armé och färre miliser. Detta kunde bl.a. genomföras eftersom anarkisternas ställning hade försvagats till följd av deras motgångar vid fronterna. Nationalisterna hade stadigt avancerat fram och vunnit mer mark, men de hade stoppats utanför Madrid där hårda strider rasade under lång tid. Republikens interna motsättningar kom till sin spets i början av maj 1937. I Barcelona bröt det ut strider mellan anarkister i CNT och det lilla trotskistiska partiet POUM på den ena sidan och kommunisterna på den andra. Efter fem dagars gatustrider hade 500 dödats och dubbel så många sårats. Resultaten av ”majrevolten” blev att anarkisternas inflytande minskade och POUM förbjöds.

Republikanernas försvar maldes ned steg för steg inte minst till följd av den utländska inblandningen på nationalistsidan och den förrädiska icke-inblandningspolitiken som västmakterna iscensatt. I juli 1938 gick Republiken till sin sista stora offensiv, vid floden Ebro där hårda strider rasade i flera månader. Den 22 september gjorde de internationella brigaderna sin sista strid efter att regeringen tagit beslut om att alla frivilliga skulle dras tillbaka, vilket bl.a. var ett resultat av Münchenkonferensen. Efter Ebroslagets slut gick utvecklingen fort. Nationalisterna intog Katalonien under januari och februari 1939. Barcelona föll den 26 januari och folk flydde i hundratusental över gränsen till Frankrike. Fredsförhandlingarna tog en månad och 27 mars skedde kapitulationen. Franco blev diktator och styrde Spanien utifrån sin form av fascism fram till sin död 1975.

Ett världskrig i miniatyr
Från krigsutbrottets första dag var den utländska inblandningen påtaglig. Franco ledde upproret i Spaniens koloni Marocko och sammanlagt stred 75 000 marockanska soldater för nationalisterna. Republiken sökte omgående hjälp utomlands och bad den 19 juli Frankrike om vapen och flygplan. Samma dag hade Franco ett sändebud hos den italienska fascistiska regeringen för att be om militärt stöd. Det resulterade i omfattande vapenleveranser samt att Mussolini i oktober deklarerade att Italien ”icke var berett att se bildandet av en kommunistisk stat” i Spanien. Totalt stred 75 000 italienska soldater för Francos sida. En annan konsekvens av den italienska inblandningen blev att Italien och Tyskland blev bundsförvanter. Tidigare hade Mussolini varit avvaktande gentemot Hitler, men i Spanien kom de två länderna att strida sida vid sida. Nazisterna i Spanien såg sin chans att pröva alla de nya vapen som de hade utvecklat. Flygindustrin och motoriseringen hade gått framåt och Spanska inbördeskriget var det första luftkriget, bombningar av den typ som drabbade den baskiska staden Guernica var ett led i försöken att se hur en civilbefolkning reagerade på terrorbombningar. Varje vecka under hela konflikten kom det flyg och skeppslaster med material till fascistsidan från Tyskland. Hitler gladde sig åt att världens uppmärksamhet var riktad mot Spanien vilket gav tyskarna friare händer att omsätta sina egna planer. Sammanlagt var 17 000 tyskar i tjänst hos rebellerna.

Sovjetunionen bidrog med ca 3000 man på republikens sida, men denna siffra är troligen för låg då man i Spanien inte gärna skyltade med att man var ryss. Det spanska kommunistpartiet stod under inflytande från Moskva genom Komintern. Här omsattes 30-talets folkfrontspolitik i praktisk handling då man drev linjen att först skulle fascismen krossas, sedan skulle man bygga upp ett nytt samhälle. Det gällde att försvara den demokratiska republiken.

Under augusti 1936 la Frankrike fram ett förslag till non-interventonsplan för Spanien. Detta sedan Storbritannien tryckt för att får fransmännen att ändra sitt initiala stöd till republiken. Sovjetunionen anslöt sig till non-interventionsöverenskommelsen 23 augusti och dagen efter skrev Tyskland under, men redan följande dag beslutade Hitler om omfattande hjälp till rebellerna. På italienskt initiativ bildades en grupp som skulle övervaka att non-interventionsavtalet följdes vilket starkt kom att missgynna regeringssidan. Mexiko var det enda land som öppet stödde den spanska republiken genom vapenleveranser. I oktober 1936 lämnade Sovjet non-interventionskommittén sedan den italienska inblandningen kunnat bevisas och därefter kom vapenleveranser igång till republiken även från Sovjet.

Den spanska konflikten fick stor uppmärksamhet internationellt. Många engagerade sig i republikens öde. De italienska och franska kommunistpartierna väckte i september 1936 idén om frivilliga, som kunde värvas av kommunistpartier, kunde sändas till Spanien. Komintern beslutade att så skulle ske och arbetet med att värva frivilliga soldater sköt fart. Arbetet samordnades i Paris och skedde i det fördolda till följd av non-interventionspolitiken samt att det i flera länder var olagligt att åka till Spanien, bl.a. i Sverige. Under kriget kom det 40 000 frivilliga soldater för att sluta upp i kampen för den demokratiskt valda regeringen i Madrid. Ytterligare 10 000 andra kom för att hjälpa till, det var t.ex. läkare, ambulansförare och barnhemspersonal. De kom från jordens alla hörn, från Sverige kom minst 501 för att strida. Av dem dog åtminstone 164. De internationella brigaderna hade sitt säte i Albacete och de största frivilliga grupperna var fransmän och tyskar/österrikare (10 000 resp 5000 personer). En av alla dessa stridande var alltså Gunnar Sanell från Gyllenfors i Gislaved. Hans mor och vännerna i NOV-lokalen skulle aldrig mer få återse honom. Vilket öde som drabbade honom har aldrig riktigt klarlagts. Troligen sköts han ihjäl vid ett bakhåll på väg till fronten vid Ebro. Gunnar Sandell dödförklarades tio år efter kriget men minnena efter honom och alla de andra som kämpade för friheten och Spaniens demokrati lever kvar än idag.

Jan-Åke Karlsson

Del 2 av artikelserien kan du läsa här
Del 3 av artikelserien kan du läsa här

Fotnot
Faktauppgifter och siffror ovan är främst hämtade från den brittiske historiker Hugh Thomas, vars bok ”Spanska inbördeskriget” rekommenderas.



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!