Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Medlemsdemokrati

För en tid sedan käkade jag middag med en grupp studenter. Vi hamnade i ett intressant samtal om medlemsdemokrati inom politiska partier. Hur kan man vara säker på att partipolitiska personer verkligen för fram de anslutnas vilja? Begreppet ”partipiska” diskuterades så klart, ett ord som till vardags slarvigt nog i det närmaste används som ett uttryck för raka motsatsen till demokratins alla principer. Detta är verkligen något att stanna upp vid och reflektera över, för vad får man om man rannsakar dess innebörd? Vidgar man sina vyer från den liberala utformningen av medlemsdemokratin som har kommit att bli förhärskande överallt från moderater till vänsterpartister, blir det tydligt att ordet ”partipiska” framförallt rymmer den enskilde representantens underkastelse för medlemmarnas samlade vilja. En politisk talesperson som smyger ut ur piskans sikte företräder på så sätt inte längre partiet, utan faktiskt bara sig själv som enskild person, och en försvinnande minoritet har så börjat föra en politik i rak motsats till majoritetens. För en liberal måste detta framstå som något att värna om då det tydligt manifesterar en individuell frihet som är direkt kännetecknande för liberalismen. Samtidigt är det förödande för ett parti som vill föra en klasskampspolitik från vänster, befriad från opportunism och individuella utflyter i drömmar om politiska karriärer.

Ett parti som vill föra en arbetarpolitik måste villkorslöst arbeta för en total omkastning av samhället; partiet måste vara socialistiskt. Med denna agenda ges inte utrymme för personliga utflykter från de bestämmelser som diskuterats och beslutats av tusen och åter tusen medlemmar.

I Växjö kommun, där jag bor, hittar vi exempelvis kommunfullmäktige Carin Högstedt. Carin representerar Vänsterpartiet, ett parti som vill föra en sådan arbetarpolitik, men Carin själv är helt öppet för både EU och RUT-avdraget, och vacklar i många andra av vänsterpartiets frågor, trots partiets linje som vill det rakt motsatta. Varför hittar vi inga protester? Varför sitter hon kvar? Förklaringen står att finna i anammandet av den liberalt decentraliserade medlemsdemokratin, och exemplet Högstedt är som nog de flesta märkt långt ifrån ett unikum. Motsatsen till denna utformning som ger den enskilda företräde framför kollektivet hade inte accepterat sådana ageranden.

Runt middagsbordet i studentlägenheten uppstod en viss bestörtning vid denna iakttagelse och jämförelser med diktatur var nära tillhanda. Den mest uppenbara invändningen föll sig naturlig: Går det alltså i så fall inte att ifrågasätta partilinjen överhuvudtaget? Svaret till denna invändning är förstås lika uppenbar som frågan själv, för hur skulle en gemensam linje ens kunna uppstå om inte genom stora diskussioner och allsidiga frågesättningar av dess inlägg? Debattens summa är den gemensamma politiken som var och en följaktligen har att rätta sig efter, i demokratins namn, av respekt för kollektivet och till fog för den politiska sprängkraften, för vilken nytta gör ens ett stort parti förutom en gemensam vilja, koncentrerad i en politik med fokuserade målsättningar och tillvägagångssätt?

Utan enhetlighet går partiets mening förlorad. Den gemensamma diskussionen är själva förutsättningen för demokratin, men den måste hållas strikt intern. Så är i sanning principen om demokratisk centralism ett kännbart tecken på kollektivism, respekt och medlemsstyre. En student invände genast att något sådant parti inte ens finns. Jo, det gör det visst förklarade jag. Kommunistiska Partiet finns.

Joel Sandström, personlig assistent

Publicerad som baksideskrönika i Proletären nr 24 – 2014



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!