Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Erik Gustafssons tal vid Röd Front

Kamrater!

Idag är det första maj, arbetarklassens egen dag. Vi har samlats här för att protestera mot högerns råa och hänsynslösa överklasspolitik. Och för att visa att vi tror på ett annat samhälle, det socialistiska samhället, där folkets behov styr – inte ett fåtals profitbegär!

Att detta år, tack vare vårens EU-val och de allmänna valen i höst, har blivit högtidligt utsett till supervalåret 2014 av massmedia lär väl ha inte gått någon omärkt förbi. Men vad är det då som är så super med detta valår kan man lugnt undra. Bortsett från det ökade politiska intresset hos allmänheten så är det i mitt tycke inget sådär super-extraordinärt med detta år.

Jag tänkte ta och börja med att belysa ett par frågor av mer internationell karaktär för att sedan återvända till den inhemska politiken. Om ett par veckor äger, som de flesta nog vet, valet till Europaparlamentet rum. Till skillnad från etablissemanget som har tagit till alla tänkbara knep för att få oss att rösta, det ena värre än det andra, så uppmanar vi i Kommunistiska Partiet till en bojkott av EU-valet. Anledningen till att vi har ett etablissemang som med ljus och lykta försöker mobilisera oss till valurnorna, är att ett fortsatt lågt valdeltagande skulle underminera EU-förespråkarnas påstående om att EU skulle ha någon som helst demokratiskt legitimitet.

Att gå in på varenda ett utav argumenten etablissemanget använder för att få oss att rösta är för mig en fullständig omöjlighet. Dels så finns inte tiden till detta, även om den fanns så besitter jag inte sådana spetskunskaper inom EU-frågan så att det hade varit möjligt. Ett av de allra vanligaste argumenten som används är demokratiargumentet i någon av dess olika former. Kortfattat kan det sammanfattas med att det är vår demokratiska skyldighet att rösta i detta val. Ofta kryddas detta med pådyvlande av skuldkänsla genom att lägga in en och annan referens till diktaturer där man inte får rösta.

Hur är det då med EU som demokratisk konstruktion? Till att börja med så kan vi konstatera att det är inskrivet i EU:s grundlag att det ska råda fri marknadsekonomi inom EU, och att den förda politikens huvudmål ska vara inflationsbekämpning. Med andra ord lagstadgad högerpolitik utan pardon! Man kan allt undra vad fan det är för demokrati när vi inte får bestämma vilken politik som får föras. När det gäller Europaparlamentet, där Sverige numera innehar 20 av 751 platser, så är det förvisso sant att parlamentet fått något utökade befogenheter på sistone, men fortfarande ligger den verkliga makten hos EU-kommissionen, ministerrådet och EU-domstolen som vi inte kan påverka.

Två argument som ofta brukar komma från vänsterhåll är dels att en utebliven röst gynnar högerextrema partier såsom Sverigedemokraterna, och dels det argumentet att det visst spelar någon roll om det är röd eller blå majoritet i parlamentet. SD-argumentet får i mångt och mycket ses som en ren och skär skrämselpropaganda, då EU redan idag för en minst sagt främlingsfientlig politik i förhållande till länderna utanför EU:s gränser. Detta sker utan att högerextrema eller fascistiska partier har en betydande roll i parlamentet. Dessutom så blir argumentet något ihåligt då det just är den råa, och fullständigt vidriga, högerpolitik dikterad av just EU som är grogrunden till högerextrema rörelser och partier såsom Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti.

Att EU skulle se annorlunda ut om det var en vänstermajoritet istället för en borgerlig är att tumma på sanningen en smula. Som jag nämnde innan innebär EU lagstadgad högerpolitik oavsett majoritet i Europaparlamentet. Dessutom så röstar den socialdemokratiska gruppen likadant som den konservativa/kristdemokratiska gruppen i 7 av 10 omröstningar. Med dessa ord om det kommande EU-valet vill jag uppmana er alla att vända det odemokratiska högerprojektet EU ryggen och bojkotta EU-valet! Detta för att vi på allvar kan driva kravet på att Sverige omgående lämnar EU så att vi kan föra en politik för folkflertalets bästa, inte kapitalets!

Jag håller mig kvar vid de internationella frågorna ett litet tag till. Den utrikespolitiska fråga som har fått i särklass mest uppmärksamhet i media den här våren är utan tvekan situationen i Ukraina. Att säga att det har rått en minst sagt svartvit och enformig mediabild kan knappast räknas som en överdrift. Den diktatoriska presidenten Viktor Janukovytj, uppbackad av den minst lika förskräckliga ryske presidenten Vladimir Putin, mot det ukrainska folket som bara vill ha sin frihet och närma sig väst etc. Att saker och tings förhållande är betydligt mer komplex än så behöver knappt sägas. Dock är nog det enklaste sättet, om än något grovhugget och väldigt kortfattat, att förklara vad som försiggår i Ukraina att beskriva det som en geopolitisk konflikt mellan två olika imperialistiska intressen. På ena sidan det kapitalistiska Ryssland och dess oligarker som främst representeras av den nu störtade presidenten Janukovytj och hans Regionernas Parti. På andra sidan har vi USA-imperialismen och EU som främst representeras av en minst sagt ohelig allians mellan liberala och konservativa partier såsom Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet och den gamle proffsboxaren Vitalij Klitjkos parti UDAR samt rent fascistiska partier såsom det starkt naziinfluerade Svoboda och Högersektorn.

Efter statskuppen i februari så utsågs det en provisorisk kuppregering där USA:s bundsförvanter i Fäderneslandsförbundet är den dominerande parten följt av Svoboda som fick fyra ministerposter (däribland vice premiärminister) samt riksåklagarämbetet. Värt att notera är att det av Tyskland stödda UDAR inte finns med i kuppregeringen. Att det öppet fascistiska Svoboda, som för övrigt har vänskapliga förbindelser med det nynazistiska Svenskarnas Parti, fick en sådan framskjuten position i regeringen är både uppseendeväckande och mycket skrämmande. Att Sveriges utrikesminister Carl Bildt ger sitt fulla stöd till en sådan regering är en ren jävla skam!

Med utgångspunkt från vår principiella antiimperialistiska hållning måste vi kommunister slå vakt om Ukrainas rätt till nationellt självbestämmande utan någon som helst inblandning från främmande makt. Utifrån detta är det av yttersta vikt att vi som läget är idag värnar Ukrainas varande som en nationell enhet, och samtidigt tar bestämt avstånd från statskuppen tidigare i år.

Efter ha uppehållit mig på den internationella arenan ett tag så är det dags att åter vända blickarna till Sverige och det politiska läget här, både lokalt och nationellt. I år har borgaralliansen suttit vid makten i åtta långa år. Under dessa åtta år har regeringen Reinfeldt gått fram som en nyliberal bulldozer i 120 km/h som raserar allt vad offentlig välfärd heter. Det som började med försämringarna i A-kassan har fortsatt med utförsäljningarna av ett antal statliga företag, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av fem jobbskatteavdrag. Bara för att nämna några av borgarnas allra värsta härjningar. Allt detta har skett utan något egentligt motstånd från den rödgröna oppositionen. När det gäller de fem jobbskatteavdragen så har oppositionen varit emot de när de genomfördes, men samtidigt deklarerat att de inte tänker riva upp något av jobbskatteavdragen om de kommer till makten nu i höst.

Till borgarnas svarta lista kan också läggas deras nästintill obefintliga krispolitik som enbart har funnits till för att skydda finanskapitalet och dess banker. Som vanligt är det vi som har fått betala kapitalismens kris genom uppsägningar eller sänkta löner, allt medan kapitalisterna fortfarande lever i lyx och överflöd. Jag har svårt att tänka mig att familjen Wallenberg oroar sig om de har mat på bordet imorgon, eller om någon kommer ringa in de som timvikarier med väldigt kort varsel.

Det tydligaste exemplet på alliansens rent arbetarfientliga krispolitik måste nog ändå vara när SAAB i Trollhättan gick i konkurs. Det hade varit så lätt för regeringen att helt sonika gå in och ta över produktionen för att kunna garantera flera tusentals jobbtillfällen i Västra Götalandsregionen. Men istället stod dåvarande näringsminister Maud Olofsson med armarna i kors och bjäbbade att det inte är statens uppgift att driva företag. Eller varför inte tala om de massiva nedskärningarna inom offentlig sektor. Högerns råa klasspolitik är så äckligt kall och cynisk att man blir mörkrädd!

Vad oppositionen anbelangar så hyser jag dock inga större förhoppningar, då socialdemokratin sedan länge övergett socialismen och klasskampen till förmån för klassamarbete och förvaltande utav kapitalismen. Trots min tämligen pessimistiska syn på sossarna och deras samarbetspartners så är det ändå viktigt att påpeka att jag mycket hellre ser en sossestyrd regering än det vi har nu. Det finns ju bekant även gradskillnader i helvetet. I detta fall består gradskillnaderna i vilket tempo nedskärningarna sker.

En av de fyra parollerna vi har för årets Röd Front är ”Förbjud bemanningsföretag!”. En fråga som är högaktuell inom bl.a. vården och mitt eget yrkesområde, verkstadsindustrin. Även bara om ca två procent av den svenska arbetskraften är anställd via bemanning så är konsekvenserna förödande för både arbetarklassen som helhet och den enskilde bemanningsanställde. Genom att anställa via bemanning har kapitalisterna hittat ett effektivt sätt att kringgå Lagen om anställningsskydd – Las, och dess turordningsregel ”Först in – sist ut”. Detta för att öka otryggheten, då en otrygg arbetare är i betydligt högre grad mindre benägen att ställa krav på grundläggande rättigheter såsom arbetsmiljö, lön, anställningsform, kollektivavtal och facklig organisering.

Bemanningsföretag är också ett sätt för arbetsköparen att splittra arbetarkollektivet på  en arbetsplats i ett A- och ett B-lag. För trygga jobb så kräver vi kommunister att bemanningsföretag återigen ska förbjudas, såsom fallet var fram tills 1993 då den borgerliga regeringen Bildt avskaffade förbudet mot bemanningsföretag som hade existerat sedan 1942.

När vi ändå är inne på arbetsmarknaden så vill jag tala om kollektivavtalen. Vi i Kommunistiska Partiet anser att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige, även för utländsk arbetskraft. Detta grundar sig inte på någon inskränkt nationalism eller unken chauvinism a lá SD, utan på solidariteten arbetare emellan. Det kan låta självklart men ändå värt att poängtera att vi inte har något emot att människor från andra länder arbetar i Sverige. Dock ska de ha lika lön och samma villkor som svenska arbetare. Detta för att de inte ska kunna utnyttjas som billig arbetskraft av arbetsköparna. En uppdelning mellan billig utländsk arbetskraft och dyrare svensk dito ökar bara de rasistiska strömningarna i samhället!

Precis som Jan-Åke Karlsson nämnde på samlingen så ställer vi upp i höstens kommunval här i Växjö. Vårt valdeltagande beror inte på några som helst parlamentariska illusioner. Det krävs betydligt mer än så för att kunna välta detta system över ända. Det om något har socialdemokraternas klassamarbetspolitik visat gång efter annan. Nej, som ett parti av och för arbetare kandiderar vi för att föra in ett arbetarperspektiv i fullmäktige, något som fullständigt lyser med sin frånvaro idag. Vi kandiderar för att kunna vara ett parti som för vanligt folks talan mot makten, även detta saknas i dagens kommunfullmäktige.

Till skillnad från de andra partierna så lovar vi inte guld och gröna skogar för att lura till oss röster. Vi har bara ett enda löfte och det är att vi aldrig kompromissar med vår övertygelse som baserar sig på socialismen och vår tillhörighet till arbetarklassen. Många socialdemokrater och vänsterpartister hävdar att en röst på oss kommunister är en bortkastad röst som bara gynnar borgarna. Detta perspektiv tycker jag är minst sagt trångsynt, och visar på en bild av fullmäktige som en klubb för inbördes beundran där bara de redan etablerade partierna får vara med att leka. Idag har socialdemokraterna 19 mandat i fullmäktige här i Växjö. Ett fullmäktige med 19 sossar och en eller två kommunister skulle röra om betydligt mer i grytan än ett fullmäktige med 20-21 sossar och inga kommunister.

I sitt tal tidigare så tog Joel Sandström på ett förtjänstfullt sätt upp några av de frågor vi i Kommunistiska Partiet driver på lokalt plan här i Växjö. Jag tänker då främst på bostadsfrågan och rätten till arbete.

Innan jag avslutar så tänkte jag dock belysa ett till, nämligen rätten till en bra och likvärdig skola för alla. Med det EU-dikterade budgetslaveriet som moder ser vi den offentliga välfärden gå på knäna minst sagt. Det svenska skolsystemet är inget undantag. T.ex. har vi under de senaste två mandatperioderna sett att Växjö kommun har ålagt gymnasieförvaltningen med sparbeting i mångmiljonklassen, något som oundvikligen drabbar kvaliteten på undervisningen och därmed också eleverna. Till skillnad från major Björklund så tror inte vi kommunister på att hårdare disciplin, lärarlegitimation samt fler och tidigare betyg löser krisen i den svenska skolan.

Det som måste till är att skolan får mer resurser. Det går helt enkelt inte att mäta barn och ungdomars rätt till kunskap i kronor och ören. Vi i Kommunistiska Partiet motsätter oss också privat drivna skolor med eller utan skattestöd.

Kamrater, läget i Sverige och här i Växjö är mörkt men tillsammans – och bara tillsammans – kan vi kämpa för ett annat Sverige, ett socialistiskt Sverige där solidaritet och kamratskap är ledorden inte egoism och profitbegär!
Röd Front Kamrater!



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!