Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Annica Albertssons föredrag om ”Feminister,antifeminister och kommunister”

Nedanstående föredrag med efterföljande samtal hölls av Annica Albertsson från Kommunistiska Partiets kvinnopolitiska utskott vid ett offentligt möte i Växjö 131204

Vad är egentligen en feminist? Kan en feminist se ut hur som helst?
Berättigade frågor med tanke på hur många olika feminister det finns. Likhets, särarts, queer, anarka, borgerliga, socialistiska. Och så nidbilden förstås, den känner ni väl igen – oattraktiva kvinnor med hår under armarna, fyrkantiga glasögon och fotriktiga skor. Men den bilden tänker jag lämna därhän, den är ungefär lika relevant som nidbilden av kommunister.

I svenska akademins ordlista står det om feminismen: ”En politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.” Det låter helt ok, det kunde nästan stått i ett kommunistiskt partiprogram. Och faktiskt både självklart och harmlöst – vem kan vara emot detta?

Ändå väcker feminismen så starka känslor, både för och emot.
De feministiska idéerna kan spåras tillbaka till 1700-talets upplysningsperiod då tanken om allas lika värde föddes. Alla inkluderade dock inte kvinnorna. Mary Wollstonecraft skrev boken Till försvar för kvinnans rättigheter 1792, och argumenterade där för att kvinnan inte var skapad till mannens behag utan hade samma rätt att utveckla sina dygder och förmågor. I franska revolutionens kölvatten författade Olympes de Gouges deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter: ”Mödrar, döttrar, systrar, nationens representanter, fordrar att bli företrädda i nationalförsamlingen. i klar insikt om att okunnighet, glömska och förakt i fråga om kvinnans rättigheter är de enda orsakerna till de allmänna missförhållandena och styrelsens förfall har vi beslutat att i en högtidlig förklaring utveckla kvinnans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter på det att denna förklaring ……” Det gick dock inte så bra, hon avrättades för högförräderi 1793. Först 1944 fick de franska kvinnorna fick rösträtt.

Själva ordet feminist var från början ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer. Ordet betydde också kvinnliga egenskaper hos män, också det nedsättande.Benämningen togs över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Man brukar tala om olika feministiska vågor, där den första vågen kom i slutet av 1800 och början av 1900 talet och med rösträtt och  juridisk likställighet som viktiga frågor. Fredrika Bremer och Ellen Key är kända svenskar i denna våg.

Den andra vågens feminism startade efter andra världskriget med Simone de Beauvoars bok Det andra könet. I denna våg som varade fram till 70-talet fanns influenser från och kopplingar till marxismen, från befrielserörelser och från den svarta medborgarrättsrörelsen, men även hippirörelsens budskap om fri kärlek.

Under satsa-på-dig-själv-ideologins framväxt på 80-talet var det relativt tyst från kvinnorörelsen, men under 90-talet blev det åter en ny våg, bland annat bildades feministiska partier och lobbyistgrupper. I denna våg fanns en borgerlig strömning med ”Kvinnorkan”-mässor som predikade kvinnlig företagsamhet. Men 90-talet var samtidigt en tid med ett visst uppsving för vänsterpolitik, med EU-motstånd, kamp mot krigen och protester mot nedskärningar. 2005 fick den feministiska rörelsen ett abrupt slut, med TV-programmet ”Könskriget” som startskott sattes ett drev utan dess like igång. Programmet fälldes sedan men hade då redan gjort avsedd skada.

Feminismens förtjänster har varit att beskriva problemen, att peka ut frågor och driva opinion. Men enbart feminism duger inte som förklaringsmodell, och när det kommer till lösningar finns det verkligen inga enhetliga svar bland feministerna. Det är klassintresse och politisk eller religiös tillhörighet som avgör hur man tar ställning. Man måste helt enkelt klara av att tänka två tankar samtidigt.

Vad har då den feministiska kampen och rörelsen betytt i historien? Borgare är förstås alltid borgare – det skiljer inte kvinnliga borgare från manliga. Men i enskilda frågor och vid särskilda tidpunkter har kvinnors intressen förenats över klassgränserna. Rösträttskampen ett exempel på det. Men det är samtidigt ett exempel på hur arbetarkvinnorna sveks både av de borgerliga kvinnorna och av arbetarrörelsen. De borgerliga rösträttskvinnorna ville ha rösträtt på samma villkor som männen, dvs klassbunden. Men arbetarrörelsens kvinnor fick inte heller stöd av sin egen rörelse, där man ansåg att klassfrågan var överordnad och att det först gällde att ge männen lika rösträtt, därefter var det kvinnornas tur. Kampen för freden och mot atomvapen är ett annat exempel, där kvinnor av olika politisk färg och olika klassbakgrund spelat en stor och viktig roll.

Sveriges kvinnojourer har under årtionden fört en kamp för att samhället ska ta ansvar för kvinnor som behöver skyddas från sina män. En viktig insats från kvinnorörelsen. Att Sverige med sin relativt sett höga förvärvsfrekvens och hög grad av självständighet och medvetenhet bland kvinnor blev ett föregångsland med att kriminalisera sexköp är heller ingen tillfällighet.

Under tider av klasskamp och av mer vänstersinnad politik har kvinnofrågan gjort framsteg. Med de materiella förutsättningarna som bas, ackompanjerade av tydliga kav från kvinnorörelsen, innebar 1970-talet tydliga framsteg på en rad områden. Särbeskattning, fri abort, utbyggd barnomsorg, utbyggd föräldraförsäkring och rätt att vara hemma med sjuka barn. Det är ingen tillfällighet att de framstegen uppnåddes efter en period av vänsteruppsving och en aktiv kvinnorörelse.

Men 70-talet, det var då. Nu är det en annan tid och ett annat politiskt klimat. En klimatförsämring som tog sin början med den nyliberala omstrukturering som sedan blev till Europeiska unionen.  Det europeiska storkapitalet samlades kring runda bord bakom stängda dörrar och drog upp ramarna redan 1986. Lägre löner och krympande offentlig sektor sänkta ungdomslöner och ett avskaffande av normalarbetsdagen – det var deras handlingsprogram för ”Making Europe Work”, ett handlingsprogram vi idag ser de fasansfulla konsekvenserna av. I en sådan tid, i ett sådant klimat är det svårare att uppnå framsteg, i den tiden blir kvinnor som grupp förlorare. Även om det finns enstaka vinnare av kvinnokön och oändligt många förlorare av manskön kan man ändå säga att kvinnor drabbats särskilt. Vår tid är antifeministisk.

Om vi konstaterat att feminister kan se ut lite hur som helst, men hur är det med antifeministerna? För ett par år sedan utropade den borgerlige debattören Roland Proirer Martinsson att vi måste tala om feminismen! Antonia Axelsson Johnsson, som i kraft av sin rikedom äger både en TV-kanal och tidningen Axess ägnade ett helt nummer åt feminismen. ”Mot en ny feminism” lyder rubriken på förstasidan. Begrepp som könsmaktsordning, likhetsfeminism och genus problematiseras, genusforskningen framställs som ovetenskaplig och beskrivs i termer av statsfeminism. En statsfeminism man dessutom anklagar regeringen Reinfeldt för att fullfölja. En av artikelförfattarna påstår sig dessutom veta att kvinnor förr i tiden minsann inte alls upplevde sig förtryckta, det är ett nytt påfund av statsfeministerna. Som bevis för sitt påstående anför han ett antal citat från borgerliga romaner som skildrar aktiva, starka medelklasskvinnor. En i sanning märklig bevisföring, romaner är ju fiktion. Dessutom kom den svenska romanen till för att sysselsätta alla de borgarfruar som framlevde sina dagar i sysslolöshet och onyttighet. Klart att de behövde förnöjas med historier om sin motsats!

Mycket skulle kunna sägas om artiklarna i Axess men jag tror budskapet kan sammanfattas i denna mening, som avslutar en artikel av Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska dagbladet. ”Få politiker har idag fantasi eller mod nog att redovisa mindre politik som bästa tänkbara åtgärd på ett samhällsproblem.” Borgerligheten går helt enkelt till storms mot kollektiva, samhälleliga lösningar på kvinnofrågan, precis som i alla andra frågor. Det är en logisk fortsättning på direktörernas möte 1986.

Om den enskilda borgarfrun skaffar sig lite frihet på privat basis, på andra kvinnors bekostnad och lämnar den egna mannen i fred, ja då är det en feminism som borgerligheten kan gilla. Klassintresset förnekar sig aldrig.

Med ryggmärgen reagerar borgerligheten på det som hotar dem.  Och en feminism som sträcker sig längre än de egna borgerliga näsorna, en feminism som kräver satsningar på det offentliga, som kräver höjda kvinnolöner – den är hotfull. När avståndet mellan spisen och kvinnan krymper, när nostalgitrenden klär oss i volanger, småflickor sexualiseras och arbetarkvinnor ska städa i överklasshemmen så att karriärkvinnorna slipper dela ansvaret för hem och barn med sina karriärmän, då behövs antifeminismen.  För oavsett om ministrar i regeringen Reinfeldt kallar sig feminister så är det en kvinnofientlig politik som genomförs, en politik som tvingar fler kvinnor att ta ett större ansvar för att vårda anhöriga, ca 100 000 kvinnor har tagit ledigt eller gått ner i tjänst för att vårda anhöriga. Det är en politik som försämrar kvinnors möjlighet att vara ekonomiskt oberoende, som tvingar alltfler av de unga kvinnorna att arbeta på tidsbegränsade anställningar, en politik som tvingar kvinnor att jobba deltid fast det inte går att leva på, en politik som hotar kvinnors hälsa, en politik som driver kvinnor ut i psykisk ohälsa och långa sjukskrivningar. I en notis i veckans Jönköpings Posten läser jag att sjukpenningtalet i oktober var 10.9 dagar för kvinnor och 6.3 för män. I en annan notis läser jag att antalet långvarigt sjukskrivna med psykisk diagnos ökat sedan 2009 och det är kvinnor som löper störst risk att drabbas. Högerpolitiken har ett pris, den kostar hälsa och till och med liv! Reinfeldts politik använder skattepengar och fattiga kvinnor för att underlätta rika kvinnors vardag- Vad är detta om inte en kvinnofientlig, en antifeministisk politik.

Mot denna politik är starka kvinnor som ställer krav ett hot. Det är inget nytt, de privilegierade har i alla tider försvarat sina privilegier genom att baktala den som hotar dem. Så utmålades rösträttskämparna som fula, manhaftiga, skäggiga, frigida, håriga, illaluktande. En bild på ett gråtande barn med texten ”My mother is a suffragett” skulle skrämma kvinnorna tillbaka till hemmet, för vilken kvinna vill anklagas för att vara en dålig mor?

Skräckpropagandan och hatet mot de som krävt kvinnors rätt har tagit sig de mest makabra uttryck.

Ja man behöver inte ens vara feminist för att bli utsatt, det räcker att man är pionjär på något manligt område, som ex Betty Peterson, den första kvinnliga studenten. Jag skrev en krönika om henne för ett par år sedan, och någon minns kanske hur hennes manliga kollegor på kåren diktade nidvisor om henne. ”Och därför jag väcker motion att ej fröken Betty tas in i nation” Man kan undra vad de var så rädda för? Jag blev allt lite förskräckt över hur primitivt de manliga studenterna reagerade. Men ännu mer förskräckt när jag upptäckte att starka kvinnor i offentligheten fortfarande skrämmer skiten ur vissa män.

Författaren Ann Heberlein skriver: ”Män lyssnar på män, vill bli respekterade av män, beundrade av män, vill bli smickrade av män. Kvinnor vill också bli respekterade av män, beundrade och smickrade. Inte för sin sex appeal utan för sin intellektuella förmåga. Det vet männen. Det är därför de hatmejl jag får från män alltid handlar om mitt utseende – ditt blonda luder, din spacklade hora, osv och aldrig om mina argument. Det skulle vara en lättnad att någon gång bli kallad för idiot istället för fitta/hora/luder.

För något år sedan kom Maria Svelands bok Hatet, och det väckte förstås stor debatt att hon berättar om de vidriga hot och hatbrev hon och andra kvinnor får. Och precis som Heberlein berättar handlar det alltid, alltid om könet, aldrig om åsikten. I Hatet finns f.ö. en bra redogörelse för drevet i samband med Könskriget och vilka effekter det fick. Mycket av detta sprids på olika nätsidor och kommentarsfält och har inte sällan kopplingar till rasistiska idéer. Det är vulgärvarianten av antifeminism. Det handlar helt enkelt om män som hatar kvinnor.

Men handlar det bara om enstaka särskilt extrema och hatiska män, långt ut på den politiska högerkanten? Jag menar att detta kvinnohat, denna rädsla för kvinnor som tar plats, är rotat i en tradition och är ganska utbrett. Precis som man behövde rasismen för att skapa en ideologi åt slaveri och kolonialism behöver man antifeminismen för att legitimera förtrycket av kvinnor. Låter det konspiratoriskt?  Låt oss höra vad några inte helt okända personer säger om kvinnan, personer som betytt en del för vår världsbild.

250 e.kr: Kyrkofadern Cyprianus yttrade ”Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen, och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada.”

1700-talet Filosofen Jean-Jacques Rousseau ansåg att utbildning för kvinnor alltid ska vara relaterad till att behaga och behjälpliga till män, för att göra männens liv enkla och behagliga. ”För att få oss att älska och uppskatta dem, för att utbilda oss när vi är unga, för att ta hand om oss när vi är vuxna och för att trösta oss”. Det var för mot detta Mary Wollstonecraft reagerade i den bok jag nämnde.På fullt allvar framfördes det på 1800-talet teorier att kvinnans livmoder skulle förtvina om hon studerade. Det målades upp en motsättning mellan moderskap och intellekt, mellan moderskap och deltagande i samhällslivet.

1800-talet Charles Darwin kom fram till att kvinnor var biologiskt underlägsna män och menade att kvinnors karakteristiska drag var typiska för de lägre raserna och vittnade om ett tidigare och lägre stadium av civilisationen.

Kvinnan har framställts som lägre stående, syndfull och farlig. I vår kultur innebär det att kvinnokroppen ska visas upp så mycket som möjligt, i andra att den ska döljas så mycket som möjligt. Slöja eller stringtrosa – uttryck för samma syn på kvinnan som sexobjekt och synen på kvinnokroppen som något andra ska bestämma om.

Den yttersta formen för kvinnoförtrycket, det fysiska, psykiska och sexuella våldet skulle inte vara möjligt utan denna överbyggnad. Och prostitutionen, som fortfarande drabbar fler kvinnor än män även den manliga prostitutionen ökar, skulle aldrig accepteras.  Antifeminismen är alltså djupt rotad i vår historia och ideologiska överbyggnad.  Men hur ser den faktiskt ut idag? Förespråkarna för den nyliberala politiken och de reaktionära kvinnohatarna har jag redan nämnt. Men antifeminismen kan dyka upp överallt och se ut hur som helst. Den kan vara medelklassig, intellektuell och välformulerad. Den kan till exempel se ut som Marcus Birro som i en krönika i Expressen målar ut feministerna som manshatare, och han väjer inte för att tala om en rasism mot män, om namnkunniga kvinnliga kulturarbetare som hånar marginaliserade manliga debattörer. Han manar feministerna att komma upp ur skyttegraven.

Inte oväntat fick han många svar. Bland annat av My Vinberg som skriver på nättidningen Genusfolket och har arbetat med våldsutsatta kvinnor i många år. Jag ska läsa några rader ur hennes svar till Birro. ”Jag fick också ett brev med ett datum. Det var datumet jag skulle bli dödad på, med en väl formulerad beskrivning av hur det skulle gå till. Av polisen får jag rekommendationer. Att inte titta i nyckelhålet när jag hör att det är någon utanför dörren. Om någon står där som vill skada mig vet de var de ska sikta. Jag tänker att om någon vill skjuta mig är det väl bara att sikta genom fönstret men jag säger ingenting till den omtänksamme polismannen i telefonen, utan tackar, lägger på, sover inte hemma den natten. Förstår du? Jag kan inte gå härifrån för jag har ingenstans att ta vägen. För jag kan inte börja om mitt liv, bli gladare, mindre arg, ledsen, frustrerad för jag har sett hur världen ser ut och jag kan inte blunda hur mycket jag än önskar jag kunde. Ibland känns min feminism som en kronisk sjukdom jag aldrig bad om, som reumatism som värker i lederna. Men har du en gång vaknat som feminist kommer du alltid vara feminist. Det går inte att gå härifrån. Hur illa den här bunkern än luktar. Jag hatar inte män. Om du har uppfattat det så blir jag ledsen. Men då har du inte läst mina eller andra feministers texter, analyser, forskning och tolkningar. Du ber mig att sluta stirra mig blind på strukturer. Förstår du inte att det är min tröst, mitt framtidshopp? Om det är sociala konstruktioner som skapar det överrepresenterade mansvåldet finns det möjlighet. Möjlighet till en bättre värld.”

En annan manlig kändis som uppmärksammats i debatten den sista veckan är Johan Rheborg som i programmet Alla är fotografer fotograferade sin tonårsdotter i bara bh. Så här skriver fotografen Linnea Pettersson: ” Men när Johan Rheborg får i uppgift av Henrik Schyffert att ta en ärlig bild på sin dotter och han ber henne ta av sig tröjan häpnar jag. Varför gör han det? ”Det här blir lite uppställt” har han precis kommenterat situationen innan han ber henne att ta av sig, men när hon är avklädd går det helt plötsligt att fortsätta att fotografera på samma plats och i samma pose. Han gör något som så många gjort före honom – slänger in lite nakenhet som laddning i bilden i brist på viktiga element som närhet, ärlighet och estetik. Jag blir så trött. Och förbannad. Hur många instanser har detta inslag gått igenom utan att någon har reagerat? I eftertexterna namnges tretton medarbetare. Tio män, tre kvinnor. Dessa måste ha sett programmet innan det sänds. Hur många andra medarbetare på SVT? Tio? Tjugo?” Jag har ingen aning om vad Rheborg kallar sig, men hans kvinnosyn talar sitt tydliga språk. Vi är så vana vid detta att vi knappt reagerar.

Om definitionen på feminism är en rörelse för kvinnans likställighet är antifeminismen en rörelse i motsatt riktning. Och den kan vi hitta överallt. I politiken, i religionerna, i den kulturella överbyggnaden, i språket och konsten, litteraturen, musiken, forskningen – överallt. Det ställer krav på vakenhet av oss som är för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Och det är ju vi kommunister. Kommunistiska Partiet har en tydlig politik vad gäller kvinnofrågan. Vår syn grundar sig i den beskrivning av familjens utveckling som Engels gjorde. Hans teori går i korthet ut på att hur familjekonstruktionen ser ut beror på hur produktionen och ägandet organiseras. Under urkommunismen, samlarstadiet, levde människan i gruppfamiljer, härstamningen räknades på mödernet, för att överleva var det nödvändigt med samarbete inom gruppen och man delade på det som fanns.

Med boskapsskötseln och så småningom utvecklandet av jordbruket blev ett utbyte av varor möjligt, och det började också bli möjligt att samla på sig ett överskott. Ett överskott som mannen i kraft av ägare till verktyg och boskap gjorde till sitt. Med privategendomen gjorde patriarkatet, fadersväldet, sitt inträde. Modersrätten störtades och detta beskriver Engels som kvinnokönets världshistoriska nederlag. Detta är långa historiska epoker och hur det gick till kan vi naturligtvis inte veta. Engels bygger sin teoribildning på forskaren Morgan, som studerat en irokesstam. Nyare forskning bekräftar att det är samarbete och solidaritet som gjort människan till en vinnande art.

En modernare skildrare av ursprungsbefolkningar är Lasse Berg som i boken Skymning över Kalahari berättar om sanfolket, som kanske är de sista som lever på traditionellt samlarvis.  Han drar också slutsatser av vad man kunnat se om jordbrukets påverkan på vårt levnadssätt. Där Engels beskriver privategendomens införande skriver Berg om hur det bofast jordbrukandet förslavade kvinnorna och försämrade hennes villkor. ”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket mellan varandra. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter. När Kain väl dräpt Abel ersattes samlarnas jämlikhet av hierarki även inom familjen med männen i en mer dominerande position. Kvinnor och män gjordes olika, deras roller i samhället skilda. Här föddes en ny könsordning vilken blev en viktig del av de organiserade religioner som växte fram samtidigt med de hierarkiska samhällena i alla de jordbrukande civilisationerna. Kvinnornas krökta stortår i Abu Hereyra visar att de redan från början tvingades på knä. Den ordningen har varit mänsklighetens bittra arv sedan dess.” Abu Hereyra är en arkeologis fyndplats där man fann skador på kvinnornas högra stortår efter ett hårt liv malandes säd.

Med privategendomen befästes den kvinnliga underordningen. Monogamin blir nödvändig för att hålla koll på avkomman och på kvinnans sexualitet. Att monogamin bara gällde kvinnan vet ni säkert. Privategendomen och patriarkatet har gått hand i hand i årtusenden och fortsätter med det under vår kapitalistiska tid. Könet kvinna är underordnat könet man, oavsett klasstillhörighet. Arbetarkvinnan är alltså dubbelt underordnad.  August Bebel skriver i Kvinnan och socialismen att ”alla kvinnor borde göra gemensam sak med arbetarklassens män för sin befrielse, för klassamhällets avskaffande och med det privategendomen.”

För oss låter det kanske som en utopi, att samla alla kvinnor. Men se hur olika kvinnor och män röstar, se hur olika kvinnor och män förhåller sig till frågor som offentlig sektor, EU och Nato. Inte för att kvinnor är klokare än män, men genom att kvinnor drabbas hårdare av politiken tar de också en annan ställning. Så om vi nu inte kan samla alla kvinnor så borde vi i alla fall kunna samla betydligt fler, att vinna fler kvinnor för vår politik!

I vårt program skriver vi: I” kampen för jämställdhet mellan könen motsätter sig partiet alla åtgärder som innebär att kvinnornas sätt till förvärvsarbete och egen försörjning ifrågasättseller försvåras, liksom alla förhållanden som innebär att kvinnorna diskrimineras eller exploateras i egenskap av kvinnor.” Och precis så här ser kapitalismen ut för kvinnorna. Kvinnornas rätt till arbete och egen försörjning försvåras och vem kan påstå att kvinnor inte diskrimineras eller exploateras?

Vid förra årets 8 mars uppmärksammade vi lönefrågan. Det är ett talande räkneexempel att en genomsnittlig kvinna förlorar 3,6 miljoner i livsinkomst. Den självklara rätten att kunna leva på sin lön förvägras idag många kvinnor. Inte minst genom påtvingad deltid. Det fysiska, psykiska och sexuella våldet och exploateringen av kvinnokroppen är en skam för ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt och modernt.

En skrämmande rapport kom i förra veckan, om ungomars syn på våldtäkt och hur unga tjejer utsattes för övergrepp utan att varken tjejerna eller killarna förstod att det var övergrepp – de trodde att det skulle vara så.

Kvinnans svagare ställning på arbetsmarknaden, som gör att flickor trots bättre skolresultat får sämre betalda jobb och sämre anställningsvillkor och är mer arbetslösa. Detta befästs dessutom av föräldraförsäkringens konstruktion, där det faktum att kvinnor tar ut merparten gör att de hamnar med merparten av ansvaret och mindre parten av inkomsten. I utvärderingen av vad den extra pappamånaden betydde ser man att den påverkade positivt, bland annat ökade inkomsten för de lågavlönade kvinnorna. Inte för att lönen höjdes men för att de arbetade mer. Så om en enda månad ger mätbar effekt, vad skulle då inte ett helt jämställt uttag betyda?

Kommer ni ihåg den avslutande meningen i Axessartikeln, att man ville ha mindre politik? Men de talar med kluven tunga, borgarna, när det passar vill dem gärna ha mer politik. Som i Rut-frågan, där staten skattesubventionerar hemhjälp åt de rika. Och så har man mage att påstå att det främjar jämställdheten – jämställdhet är inte att låta en annan kvinna göra jobbet, det är att ge kvinnor och män lika möjlighet att dela vardagens bekymmer och glädjeämnen. Sex timmars arbetsdag är kommunisternas svar på både rutbidrag och sänkta ungdomslöner.

Ska jag komma till en slutsats så blir det att kvinnor och män tillsammans måste ta på sig uppgiften att ifrågasätta och göra uppror mot de orättvisor kapitalismen och de patriarkala strukturerna utsätter oss för. Någon annan väg kan jag inte se.

Så kamrater, systrar och bröder, vi tar upp den kastade handsken och talar om feminismen, om våra politiska uppgifter, vi driver den vänsterpolitik som kan åstadkomma en förbättring. Vi höjer våra röster och kräver sex timmars arbetsdag, jämställd föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner, Sverige ut ur EU. Vi ska bekämpa exploatering och övergrepp, tarvliga sexskämt och pornografieringen av det offentliga rummet. Vi kavlar upp ärmarna och sätter ner inte bara foten utan båda fötterna.



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!