Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Chilekuppen 40 år

Militärkuppen i Chile för 40 år sedan medförde att många chilenska flyktingar hamnade i flyktingläger i Småland. En grupp av dessa ordnade på årsdagen av kuppen en minneskonferens i Växjö med sång, dans, mat och minnestal. Arrangemanget fyllde salen till bredden och minst 130 personer lyssnade till inbjudna talare från ett flertal föreningar, bl.a. Gunnel Thörn från Kommunistiska partiet. Gunnels berättade i sitt minnestal (läs talet nedan) på ett personligt sätt om sina upplevelser före, under och efter kuppen och hur den påverkade oss i Sverige och Växjö. Denna kväll stod den internationella solidariteten i centrum och man kunde höra flera i publiken undra var denna solidaritet tagit vägen i vårt land idag. Alla vi som var där gick trots den mörka historiska händelsen hem stärka av alla de vänskapsband som finns mellan oss inom vänstern och de människor som på ett högst konkret sätt drabbats av fascismen. Våra chilenska vänner i ”Memoria 40” ska ha ett stort tack för ett bra och viktigt arrangemang.

Gunnel Thörns minnestal:
Idag är det 40 år sedan den blodiga militärkuppen i Chile. Vi hade länge följt utvecklingen i Chile. 1970 blev Salvador Allende president, trots hårdnackat motstånd från USA. President Nixon hade gjort vad han kunde för att Allende inte skulle bli vald. Högerextrema grupper, äkta terrorister, fick stort ekonomiskt stöd.
Vi följde hur Allende-regeringen nationaliserade koppargruvorna, vissa banker och delar av industrin. Arbetarnas löner höjdes väsentligt. Allt detta gjorde oss glada. Varför skulle stora firmor i USA håva in förtjänsten? Pengarna behövdes mer än väl i Chile. Men orosmålen hopade sig.

USA blockerade internationella krediter till Chile samtidigt som de stödde extremhögern. Vi såg borgarkärringarna som var ute och slog på sina kastruller. Lastbilsägarna, stödda av CIA, gick i strejk och hindrade distribution av varor. Landet lamslogs.
Så kom då den 11 september. CIA i förening med general Pinochet gick till attack. På svensk TV fick vi se arbetare beväpnade med träpåkar komma springande för att stödja sin president. Träpåkar mot Tanks och kulsprutor. Jag ville bara gråta.
En våg av terror svepte över Chile. Ett mycket stort antal chilenare mördades, försvann eller drevs i landsflykt. Fångarna internerades på Nationalstadion i Santiago. Där de torterades och mördades. En av alla dessa var Victor Jara. När han försökte hålla modet uppe på sina medfångar, genom att sjunga och spela på sin gitarr, förstörde de hans händer. ”Försök att spela nu, om du kan?” Då stämde Victor Jara upp sin röst och började sjunga:
”Venceremos, venceremos, mil cadenas habrá que romper”
Då avslutade militären sitt jobb. Victor Jara mördades.

Harald Edelstam, Sveriges dåvarande ambassadör i Chile, uttryckte öppet sin sympati för den folkvalde presidenten. Han genomförde flera stora aktioner efter militärkuppen. Den kubanska ambassaden, granne med den svenska, blev belägrad av chilenska trupper. Edelstam bistod då sin kubanska kollega och lyckades stoppa skottlossningen genom att gå in på det kubanska ambassadområdet och inleda förhandlingar med den chilenska militären, vilket resulterade i en evakuering av den kubanska personalen. Harald Edelstam åtog sig genast skydds-maktsuppdraget, i samförstånd med statsminister Olof Palme. Han tog över alla kubanska byggnader. Dagen efter hissade han den svenska flaggan på den kubanska ambassaden.

Edelstam beskyddade nu både den svenska ambassaden och den kubanska. Snabbt fylldes ambassaden av flyktingar från flera latinamerikanska länder. Edelstam erbjöd fri lejd och politisk asyl i Sverige åt cirka 1300 förföljda chilenare och andra latinamerikaner som flytt till Chile. Därmed räddade han livet på många av dessa. Den mest spektakulära operationen skedde när han lyckades rädda 54 uruguayaner från Nationalstadion. De skulle egentligen ha blivit arkebuserade dagen efter. Efter tips och vädjanden från fångar lyckades han få loss de dödshotade fångarna och föra dem i säkerhet.

Till Växjö kom den första vågen av flyktingar redan i slutet på 1973. Närheten till flyktinglägren i Alvesta och Moheda gjorde sitt till. Jag känner igen många som sitter här från den tiden. Majoriteten av svenskarna var positiva till flyktingarna. Jag tror att ni blev väl mottagna. De flesta som kom i början var representanter för någon organisation. Det var inte lätt att hålla reda på alla och se hur de passade in i mönstret.

Alla var mycket revolutionära. Det talades mycket om Ernesto Che Guevara. Tyvärr tror jag inte att det var många som följt honom i spåren. Efter att ha läst Fidel Castros Che-memoarer, vet jag att Che Guevara kombinerade den väpnade kampen med politiska studier. Det gäller att lära känna sin fiende. Marxismen-Leninismen var hans ledstjärna. Man vinner inte kampen för socialismen vid valurnorna.

Det ordnades fester med jämna mellanrum. Vi fick lära oss att om man kommer till en fest på utsatt tid så står värdinnan med rullar i håret och förbereder maten. Nya kulinariska uttryck blev vardagsmat, som empanadas och chorizos.

Varje 11 september demonstrerade vi för Chiles sak tills ett valår då Sossarna stod på Storgatan och sa att detta var deras demonstration för Chile. Sen blev det inte lika självklart att demonstrera på 11 september.

Genom åren har vi haft mycket samarbete med olika Chilenska organisationer. Tillsammans har vi bland annat ordnat möten mot svenska nazister. 1984-85 var en orolig tid. Nordiska Riks Partiet, NRP, ansåg sig ha monopol på hur Växjös befolkning skulle se ut och uppföra sig. Blonda, blåögda arier skulle det vara, gärna långa och ståtliga. Inte för att nazisterna själva stod upp till kraven. Fast det gjorde ju inte Hitler heller för den delen. Alla i Växjö som såg lite utländska ut, jagades av nazisterna. Hela bostadsområden kletades ner med deras symboler. Dörrar med utländska namn fick påskrivet att de borde lämna Sverige omedelbart. Även Islänningar drabbades och det är väl ändå en grupp som känns väldigt arisk.

En chilensk flicka frågade mig: ”Kommer de och dödar oss nu?” Jag polisanmälde kladdet och krävde att polisen skulle komma och titta på eländet. När jag berättade för en av poliserna om flickans rädsla, tyckte han att det var trams. ”Vi befinner oss ju i Sverige!” Inte långt därefter mördades en man i Göteborg för att han inte passade in på NRP:s ideal. De lite äldre av er minns säkert 1985, när NRP skulle ha möte på stortorget. Det har aldrig varit så mycket folk på torget som då. Äggförsäljarna sålde slut på nolltid. Så fort Nazisterna försökte säga något haglade det ägg över dem. Vi skanderade: ”Ut med nazisterna! Ut med nazisterna!”
Minns ni hur vi tillsammans jagade in ohyran på stationens toaletter. Ivrigt ropande: ”Jag vill skita!”

Nazisterna jagades ut ur Växjö. Det dröjde länge innan de hämtade sig.
Idag måste vi tyvärr tillstå att SD, Stålrörsdemokraterna även kallade, vunnit insteg i kommunfullmäktige.

1990, försökte Pinochet att lagligen bli vald till president i Chile. Han misslyckades, alla hade inte glömt hemskheterna. Två år senare, åkte min äldsta dotter och hennes chilenske kille till Valparaiso och hälsade på hans släktingar. När de kom tillbaka hade de några mynt med sig. Nyfiken som jag är ville jag se hur mynten såg ut. Döm om min ilska när jag vände på pengen och fick se följande. En ängel äntligen befriad från sina bojor, 11 september 1973. Så syniskt! Så erbarmligt syniskt!
Goebbels, Hitlers propagandaminister gjorde sig känd för följande devis: ”Om man säger en lögn tillräckligt många gånger blir det en sanning.” Pinochet och hans pojkar var mycket läraktiga. Undrar om dessa mynt fortfarande är i cirkulation?

11 september kommer i mitt minne alltid förbli dagen då Chile våldtogs.



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!