Hem Om Partiet Proletären Kontakt Vår politik               Español
RKU Bli medlem Val 2018 Insändare Arkivet        Blogg        English

Tal av Tom Carlsson, Kommunistiska Partiet

OBS: det talade ordet gäller naturligtvis.

God dag Kamrater!

Sverige 2005! Det skulle lika gärna kunna vara Sverige 1905. Kommunismens spöke rider fortfarande mara på borgarnas skönhetssömn och när folket protesterar mot välfärdsslakt utmålas den som en hotande pöbel som måste tuktas. De skyldiga är inte längre de som har makten och ansvaret för att dagens värld ser ut som den gör, utan de maktlösa människor som fortfarande har mod och kraft att våga kritisera, ifrågasätta eller i solidarisk handling kämpa för en nedläggningshotad vårdcentral någonstans i Göteborgs förorter, ett lasarett i Hälsingland eller en skola på Högstorp.

Dessa välfärdskramande horder som vågar ställa politiker till svars för sina vallöften kallas pöbel och mob. Vårt eget lokala tidningsorgan smålandsposten stämmer in i den moraliska upprördheten och förmanar sin församling till aktsamhet mot pöbelväldet. Den svenska krigsmakten skramlar åter med sablarna och vill testa sina vapen på folk och länder som inte böjer sig för EU:s och USA:s intressen. 1905 ville man invadera Norge. Idag Irak och Afganistan. Imorgon Kuba, Nordkorea och Venezuela.

Den svenska regeringen var år 1905 allierad med Tyskland. Idag är vi på utrikespolitikens område en satellitstat åt USA, inrikespolitiskt är vi en bananrepublik åt EU. Med socialdemokrater vid makten utbildar Sverige idag poliser för den Irakiska Qvislingregimen. Under andra världskriget utbildade svenska regeringen sabotörer och motståndsmän(dvs. terrorister i dagens språkbruk) åt den norska motståndsrörelsen. Idag hjälper den ockupanten.

Men nu är året 2005 och vi kommunister finns fortfarande. Och i år har vi haft vår kongress. Ett resultat av den blev att vi ändrade vårt namn till att nu enbart lyda Kommunistiska Partiet. Någon ideologisk programförändring har inte skett och vi arbetar vidare i den revolutionära socialistiska traditionen. Nog om detta.

Varför väljer man då att bli kommunist i dagens samhälle? Jag kan inte tala för andra utan kan bara tala för mig själv.
Min farbror är ingen vaktmästare och mina äldre kusiner kliver inte på bussen varje morgon för att städa hus och passa ungar i överklassområden. Jag har aldrig tvingats se mina föräldrar kämpa för att finna köpare för sina kroppar och själar, och jag har aldrig tvingats se deras hälsa vissna samtidigt som deras arbetsköpare förvandlade deras arbete till pengar för sina egna barn.
Ingen mejade ner mina farföräldrar med vattenkanoner enbart därför att de stod upp för sitt människovärde. Jag är en vit man som växt upp i en familj där mina föräldrar gett mig allt. Ödet har bestått mig med den välfärd som byggts på kapitalismens grottekvarn. En välfärd byggd på berg av stulna liv och gödd av andra människors själar.

Mina föräldrar skulle nog kalla sig själva medelklass. Den moraliska lagen för denna klass är att ”rösta vart fjärde år”, att ge till välgörenhet. Men för guds skull engagera dig inte. Sitt still i båten. Rösta, och klaga inte, tänk på din karriär så att du inte blir arbetslös och slutar som socialfall. Att lyckas är att ha ett välbetalt jobb med villa, hustru, barn och betald semester. Självklart är irakier och indonesier människor också, men min son, om du inte utbildar dig har du ingen framtid.
Ett lyckat liv, ja! Medan din regering stödjer USA:s bloddrypande förintelsekrig mot irakierna med massförstörelsevapen och bombmattor. Medans etablissemanget slaktar välfärden och låter apatiska flyktingbarn dö av principskäl.
Jag älskar min familj, och skuld för min bakgrund är inte vad som motiverat mig till att bli kommunist. Jag väljer kommunistens liv eftersom jag prioriterar samhällelig förändring framför andra mål i livet. Jag väljer kommunistens liv eftersom jag inte kan klämma in någon mening i den borgerliga ”karriär och familj”-modell som väljer bekvämlighet framför stora moraliska frågor.
Vår generation kommer att bli tvungna att möta moraliska frågor av avgörande betydelse för mänsklighetens framtid. Jag känner ingen skuld, ingen skam. Det är ett privilegium att leva så att jag kan ta del av denna rörelse. En rörelse som har som sitt galna mål att människor kan planera ett samhälle där förtryck tillhör det förflutna och där verklig mänsklig frihet växer likt en djungel ur varje slum och ghetto.
Nog om mig och mina val.

Den svenska arbetarklassens läge kan beskrivas väldigt kort.
Vi har å ena sidan den öppna högern, där borgerligheten håller en revolver mot arbetarklassens huvud. Å den andra har vi regeringspartierna som gradvis förgiftar vattnet som arbetarklassen dricker. Gift dödar så småningom, en kula dödar dig omedelbart. Förr ställdes frågan barbari eller socialism. Idag ställer den etablerade vänstern istället frågan barbari eller barbari med ett mänskligt ansikte. Om vi accepterar borgarnas frågeställningar slutar det alltid med att vi föreslår deras lösningar.

Den svenska politiken prägas idag av en utpräglad klasspolitik, även om man aldrig hör dessa ord. De rika vill inte längre vara med och betala för den gemensamma välfärden, vill bara betala för sig själva. Det blir billigare så – för dem.
På vårt partiemblem skriver vi ”Klass mot klass”. Det är en grundläggande sanning i vårt samhälle. Två huvudklasser står mot varandra. Arbetarklassen och borgarklassen. Med intressen som inte kan förenas. Det som är bra för arbetarklassen – trygga jobb, utbyggd välfärd, kortare arbetstid, höga löner, bra bostäder till låga hyror och bra pensioner – är dåligt för borgarklassen och vice versa.

Under en kort period lyckades socialdemokratin till delar försona dessa motstridiga intressen. Det var under det sk folkhemmets dagar. Överklassen är nu inriktad på att ta tillbaka allt som gavs, med regeringenspartiernas aktiva bistånd bör tilläggas.
Det är ironiskt att samma välfärdssamhälle som överklassen och sossarna införde för att dämpa missnöjet från arbetarklassen nu monteras ned trots att missnöjet med denna politik är monumentalt bland gemene man. Vad är skillnaden? Skillnaden är helt enkelt att då var arbetarklassen starkare samtidigt som borgarna ansåg sig behöva stämma i bäcken genom sociala reformer. Allt för att inte den gudlösa bolsjevismen skulle spridas även till detta land. Idag är den bistra sanningen att arbetarklassen saknar representation bland de etablerade riksdagspartierna.

Vårt budskap är låter kanske kärvt men vill du en bättre framtid för dig och dina barn, så måste du slåss för den själv, tillsammans med andra människor i samma situation som du själv. Ingen annan kommer att göra det åt dig, inte ens vi kommunister.
En förutsättning för denna kamp är idag den nationella demokratin.

Därför är vi emot EU och vill att Sverige skall lämna EU så fort det bara går. Det beror inte på att vi är emot internationellt samarbete, tvärtom. Vi är för internationellt samarbete – men på lika villkor för varje land. EU handlar inte om ett sådant samarbete.

EU:s grundval är de fyra friheterna, borgarklassens fyra friheter. Frihet att lägga ned fabriker, frihet att lönedumpa, frihet för alkoholmonopolen att dränka Sverige i sprit samt frihet att strunta i nationella kollektivavtal och regler. Som ett svar på arbetskraftsimporten och lönedumpningen från EU:s låglöneländer har vårt parti i Växjö skrivit ett medborgarförslag om att kommunerna ska kräva svenska kollektivavtal vid varje upphandling. Våra skattepengar ska inte användas för att pressa ner arbetarlöner och urholka arbetsrätten så som skedde i Vaxholm och så som nu sker bland skogsarbetarna i länet. Lika lön för lika arbete, oavsett nationalitet. Borglighetens frihet att lönedumpa måste stoppas.

Vi kommunister ser annorlunda på frihet. Vi vill ha ett samhälle fritt från arbetslöshet, fritt från social misär, fritt från social dumpning, fritt från marknadsdiktatur. En sådan frihetsvision är oförenlig med EU:s.
EU är lagstadgad högerpolitik, denna ligger fast, i alla länder, oavsett regering.
EU ligger bortom allt vad folklig påverkan heter. Det finns partier som menar att EU kan reformeras. Att EU:s institutioner kan påverkas i socialistisk rikning. Lars Ohly omfamnar den villfarelsen. Liksom vänsterpartiets ledande representanter i vår kommun bör tilläggas, vilka röstade ja till EMU. Att reformera EU är lika befängt som att de sista kvarvarande kapitalisterna i forna sovjetunionen skulle försöka driva igenom kapitalism genom majoritetsbeslut i högsta sovjeten. EU är stockreaktionärt och lika progressivt som en italiensk pansarvagn – fem växlar bakåt och en framåt,(som är sönder).

Men det vore fel att bara skylla på EU. Saken är att den svenska överklassen använder EU för att berika sig på de arbetandes bekostnad och att aningslösa eller korrupta politiker villigt spelar med i detta arbetarfientliga spel.
Vi kommunister ser kravet att lämna EU som en solidaritetshandling. EU är lika eländigt fär alla arbetare i EU. Vårt mål är inte bara att Sverige skall lämna EU utan att ett svenskt utträde skall bidra till att överklasskotteriet EU upplöses.
På en sådan upplösning kan något större byggas, kan rentav drömmen om ett socialistiskt Europa förverkligas.

Det är ett ganska betydelsefullt tecken att överklassen i våra dagar börjar frukta alla rörelser nedifrån – den lägger genast vantarna på dem och mumlar sina besvärjelser. Även vårt parti har fått känna på denna häxjakt.

Den 21 mars i år utsattes Kommunistiska Partiets bokhandel i Jönköping för ett attentat. Lokalerna sticks i brand och alla boende i fastigheten evakueras. Brottet rubriceras som mordbrand och bara tillfälligheter gör att ingen människa kommer till skada.
När detta skrivs är attentatsmännen inte identifierade och gripna. Men vittnesuppgifter tyder på att det rör sig om ett högerextremt brott, företrädesvis utfört av sk skinnskallar.
Det nya med attentatet mot Röda Stjärnan är att det är indirekt sanktionerat av det liberala etablissemanget. På så sätt att den antikommunistiska kampanjen suddar ut gränserna till vad som är tillåtet i förhållande till kommunister.

När Liberala ungdomsförbundet ser som sin liberala mission att bomba fram demokrati i andra länder, så är steget inte långt till att bomba kommunister också här hemma, åtminstone inte i förmörkade hjärnor.

Så var det alltså frågan om demokrati.
Vi kommunister anklagas ofta för att vara odemokratiska. Mest från borgerligt håll men även från sossar och vänsterpartister.
Demokratin är tyvärr oftast enbart en läpparnas bekännelse för dessa partier. Vi kommunister är inte bara för demokratin i ord, utan vi kämpar ständigt för att utöka och stärka den, nästan alltid i konfrontation med dem som anklagar oss för att vara odemokratiska.

Vi kräver att svenska folket skall få säga sitt om EU:s nya grundlag. De som anklagar oss för att vara odemokratiska säger kategoriskt nej till en folkomröstning. Naturligtvis för att de är rädda för att förlora en sådan. Vem är då demokrat och vem är det inte?

Vi anser att politiken skall styras av folkviljan. Om en majoritet anser att det bör satsas mer på skola, vård och omsorg, då är det politikens skyldighet att skaffa fram de pengar som krävs. Höj skatterna för företagen och de rika! Vägra betala EU-avgiften! Folkviljan skall styra politiken, inte budgeten.
Vem är nu demokrat och vem är det inte?

Alla politiska partier skall bedömas utifrån vad de gör, inte utifrån vad de säger. Att hoppa upp på en gren och kacka på andra under skrik om demokrati är lätt. Att vara demokrat i ord är lätt. Det är demokrati i handling som räknas.

Vi är för den arbetande folkmajoritetens makt över den kapitalägande minoriteten.
För majoritetens makt över ett litet kotteri som kunnat göra sig tongivande och tillskansa sig ett inflytande på andras arbete, över ett kotteri vars dumheter citeras som visdom och som är så uppblåsta att de som ruska dem i perukerna kallas helgerånare och antidemokrater.
Att vi kallas antidemokrater av detta kotteri ser vi som ett adelsmärke och det gör oss till de största demokraterna i en tid då alla andra bockar sig dubbelvikta för marknadens diktatur.

Även om kapitalets representanter och dess nazistiska svanstrupper är ett hot mot oss i Sverige, så är det dock ett intet mot vad den är i världens fattiga länder.
Civila bärandes vita flaggor nedmejade av amerikanska soldater. Lik fastsurrade på amerikanska pansarvagnar som trofeer uppvisade på parad. Så visar sig kapitalismen i Falluja, Irak. En stad på 300 000 människor bombad i ruiner. En modern motsvariget till nazitysklands Guernica. Detta är borgarnas demokrati, en begravingsplatsens demokrati där alla är lika i döden.

Låt mig berätta en fabel som du kanske hört innan. Fabeln om grodan och skorpionen.
Det var en gång en groda som skulle simma över en liten bäck. På sin väg mötte han en skorpion. Grodan blev livrädd och skulle just till att fly, men skorpionen var snabb och försäkrade honom, ”Jag skall inte sticka dig, jag skulle vilja be dig om en tjänst.
Grodan blev naturligtvis överraskad och frågade” Men du är ju en skorpion, vad skulle du behöva för tjänst av mig?
Skorpionen svarade, ”Jag skulle behöva hjälp över bäcken. Jag kan inte simma, men det kan du. Om jag skulle sticka dig och du dö, hur skulle jag då komma över?
Kan du inte hjälpa mig?
Grodan funderade en stund och i sin lättnad att skorpionen inte stungit honom så gick han med på förslaget. Skorpionen klättrade upp på grodans rygg och det bar av över bäcken. När grodan nådde den andra stranden och drog sig upp ur vattnet, stack skorpionen honom och han gick i land.
Den döende grodan skrek ut till skorpionen, ”Du sade ju att du inte skulle sticka mig”.
Skorpionen svarade, ”Jag kan inte hjälpa det, det är min natur” och vandrade vidare.

Vår ideologi bygger på kritiken av kapitalismen som system. Ett system uppbyggt på folkmord och slaveri och som upprätthålls genom rasism, kvinnoförnedring, fattigdom och krig.
Dagens imperialism är ett högst verkligt fenomen, och är för närvarande styrd av den amerikanska staten, en stat vi kallar våldets världsmakt. Kriget mot Irak var nödvändigt för denna världsmakt och är ett svar på försvagandet av USA:s ekonomiska makt.
Kriget i Irak, oavsett dess moraliska avskyvärdhet beror inte på USA:regimens moral. Det är ett systemfel, inbyggt, kan inte hjälpas. Liksom skorpionen, ligger det i dess natur.

Vår globala kapitalism bygger på fossila bränslen, men USA behöver inte stjäla olja från någon. Det är billigare att köpa olja än vad det är att stjäla det genom militär erövring.
Oljefrågan handlar om en ökande efterfrågan av olja mellan stormakter i en period där utbudet håller på att minska. Det handlar om imperialistisk konkurrens. När det inte finns tillräckligt av en vara blir någon utan – och någon bestämmer vem som blir utan. Det är därför som USA frenetiskt bygger militärbaser i Irak, för att kontrollera oljeflödet.

Samtidigt dalar USA:s ekonomiska makt. Därför är borgarklassen i USA nu hänvisade till militär makt för att uppnå sina nationella mål. Detta är inget tecken på styrka, det är ett svaghetssymptom. Istället för indirekt kontroll tvingas man nu till direkt kolonialstyre. Ett annat mål med ockupationen var att demonstrera USA-militärens oövervinnlighet – att chocka världen. Att få världen att lyda USA:s diktat utan knot. Men bluffen blev synad av den irakiska motståndskampen och resten av världen ser nu att kejsaren är naken.
Imperialismens misslyckande i Irak har skapat rum för nationell frigörelse i latinamerika. Invasionstrycket mot Kuba har minskat och folket i Venezuela har kunnat fortsätta sin kamp för demokrati efter den USA-stödda kuppen mot Chavez misslyckades.

Liken i Falluja ligger tysta och lemlästade men talar högre än trumpeter och lyser klarare än facklor. Även vi i Sverige har haft våra döda. Efter dödskjutningarna av arbetarna i Ådalen 1931 av svensk militär tvingade arbetarklassen den svenska borgerligheten att lova att aldrig mer sätta in militär trupp mot civila. Dessa så kallade ”Ådalslagar” håller nu på att sättas ur spel av den svenska socialdemokratin med ivrigt stöd av borgerligheten och militären. Sveriges krigsmakt skall nu inlemmas i EU:s sk interventionsstyrka. Denna EU:styrka kommer att fungera som en hjälptrupp åt framtida amerikanska invasioner och folkmord. Det nuvarande kriget i Irak är ett krig mot den nationella suveräniteten och som sådan är den ett krig mot världens alla arbetare.

Vi i Sverige har att ta kämpa mot den globala kapitalismens företrädare här i landet – i kampen mot jobbexport, låglönekonkurrens och social nedrustning. Det irakiska folket har att kasta ut ockupanterna, det venezuelanska att försvara sin nationella suveränitet och det kubanska att försvara socialismen. Kamperna är många och ser olika ut. Men innehållet är detsamma, är kampen mot olika uttryck av den globala kapitalismen.
Solidaritet är att överallt bekämpa en gemensam fiende och att stödja vrandra i varandras kamper.

Kommunistiska Partiet är för fred. Men vi är samtidigt för frihetskrig. Det låter som en paradox, men är det inte. I en värld av krig och förtryck måste man ta ställning – för förtryckarens våld eller för den förtrycktes. I ett land som Irak finns inget alternativ. Den som förnekar motståndskampens rättmätiga och legitima kamp godkänner ockupationen.
Vissa vänstergrupper resonerar:
”Ja, USA-imperialismen är dålig, men Islam är lika dåligt, om inte värre. Båda måste bekämpas”.
Gradvis förvandlas ofta detta till:
”USA imperialismen är dålig, men Islamismen är värre. Därför är imperialismen bättre än islamismen”
I detta läge kan man lika gärna gå över till bombhögern, som vill bomba fram behagliga regimer. Tyvärr verkar även vänsterpartiet ha sällat sig till denna skara. Åtminstone när det gäller landet Kuba. 22 ledande vänsterpartister gick i höstas ut i en debattartikel i smålandsposten där man bland annat stämplar Kuba som en diktatur. Utan några som helst argument. Man ansluter sig därmed till liberalernas hetskampanj mot Kuba. En kampanj avsedd att smutskasta det lilla kämpande landet så att opinionen inte skall reagera när USA får för sig att invadera. Man kan verkligen fråga sig om var våra lokala vänsterpartister nu står i Palestinafrågan. Uppfyller den palestinska myndigheten Liberalernas och därmed Vänsterpartiets kriterium på demokrati eller skall den också stämplas som diktatur, och därmed som lovligt byte åt imperialismens och Israels bajonetter.
Vi kommunister tar ställning för de förtryckta, vår solidaritet är med dem som kämpar. Om nödvändigt med vapen i hand. Som i Vietnam för 30 år sedan, Som i Palestina och Irak idag.

Vi är ett litet parti. Men vi är inte ett obetydligt parti för det. Varför skulle i så fall den liberala lynchmobben jaga oss och vårt ungdomsförbund som det kapitalistiska samhällets värsta fiender?
Parlamentariskt är vi obetydliga. Det är en brist. Givetvis vill vi ta säte i riksdagen och kommunfullmäktige så fort det bara går. Det behövs arbetarröster i de parlamentariska församlingarna. Men vi tillhör inte dem som sätter likhetstecken mellan politik och parlamentariskt arbete. Att stänga in sig i riksdagen är att gå i våra motståndares fälla.

För oss är den utomparlamentariska kampen viktigast. Och i den är vi inte obetydliga. Tvärtom. I kampen mot EU är vi en ledande kraft, i kampen mot EMU likaså. Liksom i kampen mot USA:s krigspolitik och anspråk på världsherravälde.

Vi är sammanslutna i ett parti inte bara för att vi har likartade åsikter utan också för att vill kunna agera tillsammans.
Som medlem i ett kollektiv har jag möjlighet att uträtta det där jag skulle vilja uträtta,men som jag inte mäktar med på egen hand. Och vi vill bli fler, vi behöver bli fler för att kunna uträtta det vi föresatt oss att uträtta. Om du vill arbetarpolitik och socialism finns det inget alternativ.

Socialism ja, på våra fanor skriver vi idag socialism. Vad innebär kampen för socialism idag?
Till mångas besvikelse vill vi säga att socialismen först och främst är kamp. Om det enbart handlat om ideologi och förnuft så hade vi vunnit för länge sedan. Vad det handlar om är att ta strid för våra intressen i kamp mot de institutioner och de personer som representerar våra motståndares intressen.
Alla de strider som försiggår. Kamp för jobb, skola, vård. Kampen för rätten att ha någonstans att bo, för en pension att leva på, för kvinnors rätt, för en demokrati värd namnet.

Att vara revolutionär och kommunist innebär att man tar vad man har och gör vad man kan för att tillsammans med andra ta strid för en bättre värld. Tid och plats avgör om vi lever i in tid av revolution eller reaktion. Men vi ingår alla i samma kamp. Vare sig det gäller motståndsrörelsens kamp i Irak och Palestina, eller kamp mot avindustrialisering och lönedumpning i Sverige.

I denna kamp kan vi inte tillåta oss lyxen att gå till ro, att passiveras. Oavsett hur små och obetydliga vi är. Vi befinner oss i en strid om samhällets själ, en strid mot reaktion på varje front. Vi får inte vila, får inte retirera, får inte kompromissa, får inte ge upp. Vi får inte vika för kommunisthets och terrorlagar.
Som den irländske revolutionären James Conolly en gång sade, ”De stora verkar så stora enbart eftersom vi är på knä, stå upp”

Kamrater! Nu är vår tid att stå upp!



Plusgiro: 54 41 22-5. Alla bidrag till vår verksamhet tas emot, stora som små!